Ge en gåva

Att vara där man är

"Primadonnan och Gullvivan"

Två och en halv dagar ute hos mina föräldrar, bland gullvivor, fågelsång och äppelblom, är anledningen till att ett ”skötsamt par + katt” nu söker torp, gärna ”in the middle of nowhere”.

Jo, jag må vara aningen impulsiv och smått omväxlande i humör och sinne. Även om jag föredrar att kalla mig intuitiv och spirituell. Det där är en tolkningsfråga. Visst att det inte går att räkna på hela familjens fingrar och tår hur många gånger jag yttrat under min uppväxt ”Mäh, åååååh vad jag hatar att bo på landet! Hjäääälp mig härifrån!” Jag har länge bestämt hävdat att jag är en reinkarnerad primadonna från typ New York, fånge i en lantis kropp i en småstad.

Nu är jag stor och har fått min vilja igenom. Jag har caféer, barer, köpcentrum, teatrar och biografer runt husknuten. Och vad händer? Jag vill ha det precis tvärt om. Så kommer det där sms:et från väninnan i stan ”Säg till om du är uttråkad, jag har vin” och allt blir bakochfram igen.

Kanske är det bästa att njuta av naturen ute på landet och av pulsen i stan. Inte sitta och sakna det ena eller andra på fel plats.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

2 kommentarer till “Att vara där man är

  1. Petra

    Hej Tove!

    Jag förstår dig till fullo i detta inlägget! Som utflyttad norrlänning kan jag känna samma sak..

    Håller med dig, vi får tänka att vi får det bästa från två världar!(…eller städer) Båda har sin charm!:)

    Kram,

    Petra

    Svara
  2. Tove Lundin

    Hej Petra!
    Så tänker vi! Tur är att Stockholm har så många parker – där kan man spatsera i normal takt och se nästan normal ut 🙂
    Kram!

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *