Äntligen utskrivna!

KÄRA läsare, ja jag tänker använda mig av versaler ÖVERDRIVET mycket i detta inlägg. SÅ mycket har jag saknat er. TACK för alla kommentarer som jag läst, stundvis genom tårar, ibland av glädje och ibland av sorg.

Som de flesta av er vet är matte och statistik inte min starka sida, men så mycket har jag kunnat räkna ut att sannolikheten att få hem mina två döttrar från Karolinska var inte speciellt stor. Men så blev det. I går blev de utskrivna, även om vi redan hunnit vara hemma några veckor med hemsjukvård. Jag ska berätta hela resan för er, vi får ta lite i taget helt enkelt. Jag börjar från början.

Dagen efter mitt senaste inlägg opererades jag med laser i magen. Operationen blev lyckad, sådär lyckad som den blir för den tredjedel som får behålla båda sina barn i livet, och gav oss ytterligare två veckor.

Sen ville de ut.

Jag blev hemskickad på förmiddagen den 22 april, då hade jag legat inne till och från i två veckor. Innerst inne visste jag att allt inte stod rätt till, men jag längtade så efter ett bad och hemlagad mat. Så jag lät mig övertalas. Tomatsoppan som nu går under namnet “Vattnetgår-soppan” var uppäten och Djurakuten hade precis börjat när jag kände ett enormt behov av att kissa.

– Jag måste kissa, sa jag då, eftersom detta moment krävde hjälp till och från toaletten på den tiden.

Sen bleknade jag. “Nu kissar jag på mig” hann jag tänka. Sen fattade jag, så istället sa jag:

– Ring 112, vattnet går.

Vet ni vad jag sa sen? “Soffan!” sa jag “Soffan blir förstörd”, man blir så ologisk ibland.

– Skit i soffan, skrek min pojkvän, som var aningen mer klarsynt. Men bara lite.

Några minuter senare klampade fyra eller fem ambulansmän och en läkare in i lägenheten med en bår. Här dök nästa ologiska tanke upp, jag hade bara en afrikansk klänning på mig. Inga underkläder, ingenting – jättepinsamt!

Det var också pinsamt att det kom vatten i hissen, att jag skrek när värkarna satte igång och att de fick bära mig ner för sista trappen. Jag vägde vid tillfället över nittio pannor. PINSAMT! Däremot var det lite coolt att tvärsa Götgatan med sirener och blåljus.

Framme på Karolinska mötte en läkare upp oss som frågade om jag hade värkar.

– Ja, och då skriker jag förvarnade jag.

I ambulansen hade jag bett om ursäkt efter varje vrål, men nu kändes det som att jag inte orkade längre. Så jag förvarnade. Men man fick skrika på BB sa läkaren. Det blev inga fler vrål, värkarna avstannade. Jag fick en natt till med bebisarna i magen. Men morgonen därpå var deras värden så dåliga att ett kejsarsnitt planerades in runt lunch. Jag var då i vecka 27 + 2.

Den 23 april klockan 12.17 föddes mina döttrar. Greta och Astrid. Mindre än två mjölkpaket.

Det var början på en lång resa som bara den med förtidigt födda barn kan förstå, så det förstod jag ju inte då. Då var jag bara lycklig över att höra deras första skrik. Nu, över tre månader senare, pirrar det inte till lika härligt i magen när de skriker och har sig. Vilket de gör i skrivande stund.

Så, på återseende <3