Jag ska skaffa ett akvarium!

Jag minns en händelse från min barndom. Jag var fyra år. Det vet jag med säkerhet, eftersom det var innan lillebror förgyllde mitt liv med sin existens. Jag, mamma och pappa var inne i stadens stora varuhus. Även det vet jag med säkerhet, eftersom där fanns en rulltrappa – vilket bara kan ha varit på ett ställe i den staden på den tiden. Vi stod i rulltrappan och jag såg ner mot glasdörrarna. Där stod en liten pojke, i min egen ålder, med sin mamma och pappa. Pang! Dörrarna slog ihop framför honom. Mamman och pappan var på andra sidan. Han stod kvar där inne. Ensam. Censorerna satt en meter ovanför hans kropp. Dörrarna gick inte att rubba. Inte ens med gråt.

Här skiljer sig våra historier åt. Enligt mamma öppnades dörrarna genast av en vuxen, pojken gick ut till sina föräldrar. Han kanske blev “lite rädd”. Liten Tove gör stor scen av saken. Slut. Själv var jag milt uttryckt otröstbar, jag var hysterisk. Pojkens treminuters-trauma blev mitt att bära. Flera år. Ganska tungt för en fyraåring.

Detta är mitt första minne av det slaget, med åren tappade jag räkningen. Vad får ett barn att tro att hon måste bära hela världens problem på sina axlar? Ett barn med trygg uppväxt och bra föräldrar?

I dag klarar jag inte av stora folksamlingar, av den anledningen. Jag orkar inte bära andras problem på mina ömmande axlar. Men ibland gör jag undantag. Som i onsdags när jag bjöd min pojkvän på fotbollsmatch. Hur det gick i matchen? Vet inte, jag hade fullt schå att trösta alla spelare, domare, supportrar och bollkallar.

En spelare gör en sarkastisk gest mot domaren.

– Stackars domare.

Publiken buar när samme spelare lämnar plan.

– Stackars!

Spelare ligger på plan.

– Stackars honom!

– Stackars han som gjorde illa honom. Han sa ju förlåt, varför säger han inte att det var okej. Och varför buar alla? Det var säkert inte med flit!

Bollkalle halkar.

– Stackars henne!

Två spelare missförstår varandra och bollen hamnar fel.

– Blev de arga på varandra nu? Kommer de säga förlåt sen?

Man i publiken skriken “Passa för faaaan”.

– Hör spelarna vad alla skriker till dem, blir de inte jätteledsna?

Och att dessutom ha koll på alla som frös, satt ensamma, verkade ledsna, hade taskiga kompisar – och alla som kanske skulle bli rädda om det blev bråk – det var för mycket!

Nu har jag fått ett tips av en tjej på kursen.

– Tänk dig att du sitter i ett akvarium, sa denna unga dam. Hon som är ett levande bevis på att det går att bli bättre.