På tiden att ifrågasätta tiden!

Tack för den, Richard av Wallingford!

Kära läsare, i dag kommer sista delen på bokstavsföljetongens första del, den om adhd. Den sista svårigheten som kan hänga ihop med adhd är (håll i er – detta kan komma som en total chock för somliga): “Brister i tidsuppfattningen – man kommer ofta för sent eller för tidigt till bestämda möten“.

Jag vill här opponera mig, “Brister i tidsuppfattningen” är en definitionsfråga. Därför, en liten historisk tillbakablick.

Människorna har typ alltid velat mäta tiden. För jättelängesen hade man solur, vattenur och timglas. Men på 1300-talet skrev en snubbe som hette Richard av Wallingford ner en beskrivning på det som i dag kallas klocka.

Nu var tiden plötsligt något som gick fram och tillbaka – den var inte ett flöde, som sol, vatten och sand. Klockor blev vanliga i kloster, där ville man veta exakt när man skulle be. Även mitt i stora städer satte man upp stora ur. Dessa gick lite si och så, fram till 1500- 1600-talet.

Snart började man använda klockor i gruvor och fabriker. Under 1700- och 1800-talets industrialism gjorde klockan tiden till något som gick att köpa och sälja. Resten är, som man säger, historia.

Vår huvudperson Toves gammelgammelgammelgammelgammelgammelgammel mormor, hade också adhd (det är ärftligt). Men, på vardguiden.se på 1400-talet, där faktiskt hon också bloggade, stod det inte att brister i tidsuppfattning är ett problem som hänger ihop med adhd. Den meningen la man till i mitten på 1700-talet.

Många tror att det man tyckte på 1700-talet är sanning. Så är ju naturligtvis inte fallet – de tyckte till exempel att kvinnan tillhörde mannen, och att barn skulle jobba. De visste inte ens vad bensin var.

Som vi alla vet kan problem vara fördelar, det handlar om inställning.

Riot!