Om – tankar om andras tankar

Det finns människor som inte tycks bry sig om vad andra tycker – tyvärr tillhör jag inte dem.

Tänk så mycket tid jag har spenderat på att ha ångest över vad andra möjligen tycker om mig, har tyckt om mig eller ångest över vad jag har gjort som inte har varit till belåtenhet eller vad jag har sagt som sårat någon. Eller att jag gjort något som jag känt skam över.

Ibland har jag velat fråga någon om vad de tyckt om en specifik händelse men har inte vågat. 

Tänk om jag får bekräftat att jag gjort bort mig! 

Tänk om de blivit väldigt ledsna! 

Tänk om de inte vill vara med mig nu! 

Tänk om de inte ens kommer ihåg händelsen… 

När jag försöker lyfta mig själv över mina ångestkänslor så tänker jag:

Hur ska jag veta vad som finns i mina medmänniskors huvud?

Hur ska jag veta vad som finns i deras känsloliv?

Hur vet jag att de dömer mig?

Hur vet jag att de tagit illa upp?

Varför tillåter jag mig inte bara att vara människa?

Fokus på det ’jobbiga’ har med åren ändrat karaktär. Förr var det mest ’att jag gjorde bort mig’ som var värst. Jag ’gör bort mig’ nu också men det kan jag för det mesta bjuda på. Idag är det mest ord och handlingar som jag efteråt fått för mig att någon farit illa av – att jag inte tagit tillräcklig hänsyn. Ibland dyker saker från forna dagar objudna upp och far mig illa. 

Jag tycker ändå att jag blivit lite bättre på att hantera min ångest – men mest är det erfarenheten av att det gör ont ett tag men att det faktiskt lättar och går över utan att jag behöver göra så mycket – tiden läker. Precis som vilket sår som helst – faktiskt.