Min önskan är att sådana som jag i framtiden kommer ha förebilder som kan tala om för oss att det finns hopp.
Maximilian är född och lever – i väntan på könskorrigering – i en kvinnas kropp. Hans omgivning känner honom som en småstadskvinna i trettioårsåldern, med ett kvinnonamn. Här och i flera krönikor framåt får vi följa hans resa mot att få bli sig själv.
Jag vet inte längre hur gammal jag är. Livet har satts på paus och jag står och stampar som en ivrig sextonåring med en enorm längtan efter att få börja leva. Mitt liv. Det är tre år sedan någon tryckte på stoppknappen och jag orkar snart inte vänta längre. Orkar inte gråta mer. Gömma mig. Skämmas. Förneka mig själv. Kvinnokroppen är mitt fängelse.
För två år sedan gjorde jag ett försök att trycka på play, ville framåt, bli den jag var och vinna över smärtan och rädslan. Jag var en man, män biter ihop och går vidare. Det var med bestämda steg jag närmade mig hälsocentralen i Bollnäs. En känsla av revansch fyllde mig och spreds ut i fingertopparna. Jag hade bestämt mig. Jag skulle stanna i Bollnäs, vara den jag egentligen var och slippa rädslan, skammen och blickarna.
Två minuter in i samtalet med läkaren reste han på sig och sprang ut ur undersöknings-rummet. Han såg orolig ut. Visste han inte vad han skulle göra med mig? Men jag hade ju bestämt mig! Det skulle vara slut med ångesten och tårarna. Var jag så ovanlig att de inte kunde behandla mig?
Jag har nog aldrig känt mig så tom och rädd som den dagen när jag lämnade hälsocentralen bakom mig. Jag skulle inte gråta, men tårarna rann. Jag skulle inte skämmas, men skammen gjorde det svårt att ta mig hem. Ingen på sjukhuset hade någon kunskap om mig, istället skulle jag skickas till psyk.
Min pausade vardag förvandlades till en väntan på besked, väntan på nya tider. Idag vet jag att kampen för att bli mig själv bara hade börjat. Vägen till att få komma till ett utredningsteam borde inte handla om att överleva. Det borde handla om att äntligen få börja leva. Min önskan är att sådana som jag ska slippa dras sönder i bitar, ska slippa ta livet av oss för att ingen hjälp finns att få i tid. Min önskan är att sådana som jag i framtiden kommer att ha förebilder som kan klappa oss på axeln, ge oss en kram och tala om för oss att det finns hopp. Jag hoppas att det kommer en dag då sådana som jag slipper att äta skam och rädsla till frukost, lunch och middag. En dag då vi slipper att försvara vilka vi är och varför vi lever som vi gör. Jag längtar till den dagen då vi vågar ställa oss upp och berätta våra historier, då vi visar att vi finns i alla hörn runt om i hela landet. Jag längtar till den dagen då min själ ska sluta lida för att jag måste ta på mig en behå, gråta mig till sömns och förklara min existens. Jag längtar tills den dagen då jag kommer att bli sedd som den jag egentligen är.
Väntan på att någon från sjukvården skulle höra av sig var ändlös. Ingen undrade hur jag hade det, hur jag mådde. Efter varje besök försökte jag göra mig osynlig för att smyga hem och gömma mitt söndergråtna ansikte. Väntan och tystheten blev min vardag.
Min största längtan är att få kyssa en kvinna. Jag har ingen aning om hur det känns att kyssa någon man älskar. Men att i beundran få vakna upp vid hennes sida skulle få mig att vilja nypa mig själv i armen av att hon vågar vara med mig och ingen annan. Jag längtar så mycket till den dagen då jag öppnar ögonen och ser henne. Under tiden är hon bara min kudde och jag skäms så över vem jag är och känner en sorg över hur mitt liv blev. Och jag är rädd. Så rädd för att göra någon illa. Jag vill inte tvinga min familj med på en resa som de inte har valt. Så rädd att de ska lämna mig, att mina vänner ska försvinna och att grannarna ska titta snett på mig. Rädd för att min chef ska tycka att det inte finns jobb för en sådan som mig.
Jag sitter framför datorn med drömmar, en låtsassnopp med en hudfärg som aldrig kommer bli min. Ett rop på en flickvän som aldrig svarar. Jag vet att det handlar om mod. Om att bryta normer. Jag behöver ställa mig upp och säga att det här är jag och att jag inte har något val, klä av mig naken och berätta att jag nått min gräns. Det har nu gått två år sedan den första dagen på sjukhuset och ingenting har hänt. Jag tror aldrig att jag kämpat så hårt som jag har gjort under de här åren. Smärtan i min kvinnokropp måste ut och på nätterna skriker jag.
Jag längtar till den dagen jag vågar dra ner dragkedjan, ta klivet ut, känna doften av nyklippt gräs, värmande solstrålar längst min rygg, mötande leenden och blickar av stolthet över att äntligen få lämna en kropp som aldrig varit min, en längtan som jag burit på i många år.
