Den första reaktionen – Mind
Ge en gåva
Chronicle

Den första reaktionen

När en nära vän berättade för mig att hon blivit diagnostiserad med bipolär sjukdom var min första reaktion att säga till henne: >>Virginia Woolf var också bipolär.<< Som litteraturvetare borde jag veta bättre.

Dels är Woolfs diagnos inte fastställd, utan det diskuteras allt från schizofreni till PTSD på grund av sexuella övergrepp av hennes styvbröder. Dels borde jag veta när det är dags att sluta diskutera litteratur. Men jag har sedan hört att den här typen av reaktion är ganska vanlig, att det första folk säger är: >>Carrie Fisher var också bipolär. Fantastisk skådespelare.<< Eller: >>John Nash (Beautiful Mind) var ju schizofren. Han var ju ett geni!<<. Det hela är begripligt, man vill dämpa slaget, man vill säga: >>De här personerna som var så begåvade var också sjuka.<<

Men det är något som är lite mystiskt med det hela. Psykisk sjukdom är så skambelagt och ansett som så fult att man måste rädda sig och sin vän undan alla dessa associationer genom att dra upp en kändis. En annan vanlig reaktion är att många vill jämställa psykisk sjukdom med fysisk sjukdom,  vilket jag själv inte tror är en bra idé, av den anledningen att jag tror att det vi i dag kallar psykisk sjukdom visserligen i vissa fall har ärftliga komponenter men att den sociala situationen personen befinner sig i har otroligt stor påverkan. Men lek med idén att man gör det: skulle man säga till någon som berättar att den har cancer: >>Ja, men det hade ju Hans Rosling också.<< Jag tror inte det. Man skulle nog fråga personen en massa frågor om hur den mår, hur behandlingen är tänkt och vad läkaren sade.

Jag tycker det är fantastiskt att kändisar går ut och berättar om sina diagnoser och på så sätt minskar stigmat i samhället. Det kan vara ett stort stöd att veta för folk som mår dåligt att människor som åstadkommit underverk också drabbats av psykiska problem. Dock tror jag att det går överstyr om man måste rättfärdiga sin diagnos med någon sorts motprestation. Psykiskt sjuka har en väldigt låg status i samhället och den höjs inte nödvändigtvis av att de som har högst status också drabbas. I dagsläget är det väldigt lätt att man hamnar utanför samhället. Man ska inte behöva vara en banbrytare inom modernismen eller få Nobelpris för att få respekt som psykiskt sjuk. Precis som en cancerpatient kan vissa psykiskt sjuka patienter ibland bara behöva vila sig: att ta sig ur sängen kan vara en prestation. Vid svår depression kan vissa patienter inte dricka ett glas vatten. I en akut psykos fungerar det vardagliga livet överhuvudtaget inte.

Vårt samhälle blir mer och mer prestationsinriktat på alla plan: såväl i arbetslivet som i privatlivet ökar föraktet för de som inte är produktiva. Det leder troligtvis till ökat självhat och sämre mående hos de redan drabbade. Försäkringskassan vägrar att betala ut pengar till människor som till och med lider av psykoser, med motivationen att de >>kan ta ett på arbetsmarknaden vanligt förekommande jobb.<< Arbetslinjen ska följas till punkt och pricka. Då den sjuke inte kan söka jobb, betala räkningar eller försörja sig är chansen mycket stor att den blir utförsäkrad och hamnar på gatan. Dessa människors historier hörs väldigt sällan i dag, även om det har skett en förbättring i rapportering. Försäkringskassan bedömer ofta arbetsförmåga utifrån sina egna regler, de bedömer att klienten alltid har en förmåga trots att arbetsförmågan kan variera från dag till dag.

När jag berättade för min nära vän om Virginia Woolf borde jag kanske ha tänkt på att hon stoppade fickorna fulla med stenar och dränkte sig. Carrie Fischer gick en allt för tidig död till mötes till följd av piller- och drogmissbruk och Nash vissnade i skymundan trots att han hade turen att ha en otroligt stöttande fru. De var människor som led oerhört trots sina framgångar. Jag hoppas att nästa gång någon kommer till mig och berättar om sin psykiska diagnos kommer jag att ställa fler frågor om hur den känner för sin diagnos. Varje person har en egen historia och det är just den jag vill höra.

En text av: Camilla Bauer

Camilla Bauer har en MA i engelsk litteratur från University of Sussex och har jobbat som översättare i många år. Hon skriver även noveller och har blivit publicerad i Wahlström & Widstrands debutantologi Debut 2007.