Parallellt med de delar av oss som lider finns de friska bitarna där, alltid. Även när vi inte själva ser dem.
Jag minns dig fortfarande, även fast jag aldrig vetat vad du heter, du som jobbade som skötare på den akutpsykiatriska mottagningen jag besökte för ganska många år sedan nu. Jag satt och väntade på att bli upphämtad, och jag grät, för att livet kändes övermäktigt. Läkarna hade gjort sina bedömningar och jag hade fått en remiss och en påse mediciner. Vi hade sagt tack och hejdå och jag skulle åka hem. Men du kom fram och frågade hur det var, och jag berättade. Det var ju förstås helt utom din makt att lösa min situation, men du lyssnade, och så erbjöd du mig en smörgås och en kopp te. Jag var nog inte särskilt sugen egentligen, men jag tackade ja, för din omsorg om mig, att du såg mig som person bortom självskadebeteende och panikångest, bortom symtom och diagnoser, betydde hela världen just då.
Och just det, att få bli sedd i sin helhet, att få mötas med samma respekt och omsorg oavsett hur vi mår, är något vi jobbar för. Inom föreningen SHEDO hör vi berättelser om att mötas som att en vore sitt självskadebeteende eller sin ätstörning, att det är ens dåliga mående som liksom kommer i förgrunden till allt annat som personen är. Alla deras förmågor och intressen, färdigheter och drömmar. Alla de friska bitar som finns där, parallellt med de bitar som just då lider, som just för tillfället inte mår bra. För de finns där, alltid, även när vi kanske inte ens själva ser dem. Och kanske är det till och med en generaliserad bild av hur det är att leva med självskadebeteende eller ätstörningar som en själv inte ens känner igen sig i som en ses som.
Men tänk om vi kunde bli bättre på det i vårt samhälle, i vårdens möte med sina patienter och i våra möten med varandra som människor, att se varandra för allt det som vi är. Så många nyanser av våra komplexiteter som går. Att ingen som lever med psykisk ohälsa ska behöva förminskas till enbart det och att ingen som söker vård ska bli utan för att den inte passar in i vårdens organisering av enheter och mottagningar. Att den som är ledsen får vara ledsen och den som är rädd får vara rädd. Att den som är glad får vara glad och den som är arg får vara arg. Att det inte skulle spela någon roll ifall det råkar vara julafton som en har ångest på, eller om det är 384:e dagen i rad som en faktiskt mår skit. Att vi skulle få vara precis som vi är, och bemötas som lika mycket värda oavsett hur vi mår.
Idag verkar det ibland nästan vara en form av aktivism att svara som det är när någon frågar hur en mår; att idag är jag trött, idag är det sådär eller att idag mår jag skit. Vi är så många inom alla de brukarorganisationer som finns i Sverige idag som på olika sätt kämpar för att den psykiska ohälsan ska kunna få synas i samhället i den omfattning som den faktiskt finns, jag och många med mig kommer att fortsätta tills vi i vår vardag börjar prata om psykisk ohälsa. Tills den som skulle vilja söka hjälp inte ska behöva avstå för av rädsla för att inte bli tagna på allvar. Tills ingen ska behöva svara ”jotack, det är bra” om de egentligen skulle vilja svara något annat.
Vi behöver en mängd olika förstärkningar i samhället, inom vården och omsorgen, inom skolan och anhörigstödet. Men också ett fortsatt skifte hos allmänheten, ett skifte som har börjat och som är på gång. Så om du jobbar med att möta människor, våga lyssna på det som personen just nu upplever och kanske kämpar med, men glöm inte att också lyssna efter det friska hos personen Kanske behöver du lyssna noga, men det finns där. Och om du själv just nu har det tufft, vet att du inte är ensam, att det finns hjälp att få och att vi är många som kämpar för ett bättre samhälle för oss alla.
