Vi dansar som som spastiska febergudar för alla som fattas oss

Körsbärsbomber och underjordar, himlar som brinner, som regnar lava ner över våra öppna ögon munnar bröstkorgar. Våra hjärterötter krockar, slingrar och växer samman, skaver och nöter. Växer lite närmare ändå.

Varje gång vi ses saknas några. De som inte orkade längre, de som brast och försvann under jordskorpan, de som ingen lyckades rädda. Varje gång saknas de. Vi dansar för dem, istället för dem, som spastiska febergudar dansar vi för alla som fattas oss. Och alla stjärnor ramlar ner, blir neonglödande kol under våra fötter. Varje gång vi ses saknas också andra, de som ännu finns kvar men som inte orkar just nu, som bara inte pallar. Som kommer sen, till våren kanske.

Vi är bland de äldsta nu, vi är fortfarande här. Vi har åldrats, växlat pronomen, gått av och på. Festerna är som en släktträff, en ritual, ett kramkalas med kroppar som känner varandras ärr, gropar, det mjuka och det hårda. Vi vet diagnoser, de som ingen vill ha och de som evighetväntas på. Vi vet förluster, hjärtesorger och familjekras. Dance. Go crazy. Det finns inget imorgon, inget sen, inga utredningsfrågor, ingen könande blick, det finns en elektrisk kropp att vibrera med, glöda med under den svarta rymden, oändligheten, under guds öga i stratosfären, en enda böljande kropp.

Jag kunde vara en som stannade kvar. Som med stolthet stannat i min hembygd och byggt mitt liv. Nu blev jag en som for, ner till alla som skulle bli min bror (min syster, mitt syskon). Jag for ner och blev queer, byggde massa liv och sen for jag upp igen, tjugo år senare. Med spretande hjärterötter som skrapar hela landets yta.

När jag dricker mitt kaffe ute på bron och spanar efter tranorna, då vet jag att jag är närmare mig själv än nånsin. Tranorna far och flänger, återvänder år efter år. Jag flänger jag också, bestämmer mig varken för plats eller kön. Ett evigt farande mellan platser och uttryck och begär. Inte sällan går de hand i hand. Den här byn med sin gammskraltiga bro, sin tjärn och sina myrar är min tröst och andningshål. Den är mitt ursprung, mitt hem. Platsen som känner mig sedan jag var ett barn med kliande myggbett, grusiga skrapsår och ett huvud fullt av berättelser. Byn med godstågen som pulserar genom åkrarna, samma tid varje dag, som trogna hjärtslag. Varenda rönn och asp och tall. Varenda myrstack. Mitt hem.

I natt var det tjugotvå minus och jag låg i ett rum som förgäves försökte bli uppvärmt av en kakelugns sprakande. Jag kastade in vedklabb efter vedklabb, kunde aldrig somna för då skulle elden slockna och jag skulle frysa, och skulle jag frysa skulle jag inte somna. Så jag hölls vaken under moment tjugotvåiska förhållanden. Ungefär som att vilja skita i kön och ändå inte kunna skita i kön. För ingen annan gör det. Så man bryr sig fast man helst vill komma undan alltihop. Förutom när man ser någon annan med samma skevhet, samma skavande. Då vet man. Då kan man låta axlarna sjunka en smula, släppa beredskapen. Blickar som möts, som vet. Jag ser dig. Banden mellan oss som växer ikapp med solljusvärmen som kommer åter.

Det finns en annan plats också. Hundra mil härifrån. Där mina kärlekar bor. Livets kamrater. I snålblåsten och havsregnet finns en värme som jag inte får någon annanstans. I mitt hjärta är jag alltid där, i praktiken åker jag emellan. På dunkande tågrälsar, med generös tidsuppfattning. Ibland far jag neråt för att svara på frågor. Massor av frågor. Jag får en kurva över hur mina svar står i förhållande till andras. Den är högre av olika dåliga saker. Av att ha ont i kroppen till exempel. Och oro och ångest. Men där det handlar om att tycka om sig själv går kurvan också uppåt, i en spetsig fjälltopp. Sen kan det ju hända att jag tog i lite också. I hur otroligt nöjd jag är med mig själv och mina kvalitéer och olika typer av kroppsdelar. Det kan ju hända att jag ville visa att ni inte behöver oroa er, ni kan släppa taget nu, så jag får vara ifred. Det är ju det jag vill. Vara ifred. Ute på bron med kaffet och tranorna. Så jag ger mig själv högsta fjälltoppspoäng. Nån gång ska man väl göra det också.

Jag belönas för min insats, jag får de där orden. Att jag är lite eljest, rent könsligt. På andra vis också förstås, men nu är det könseljestheten de har konstaterat. Min vän grattar med chokladpresenter. “Nu slipper du dom där besöken, du är fri!” Jag berättar bara för en annan, jag vet inte varför. Jag har aldrig varit bra på att berätta saker om mig själv, så där direkt inpå. Jag firar med att klippa bort de spretande skavankerna på huvudet. De andra skavankerna går ju inte att ta bort. Andras blickar till exempel.

Det är ju främst andras blickar som ockuperar mig, med sina (van)föreställningar om vem jag är. Det är ju uppenbart inte min kropp det är fel på. Det är så tydligt. Jag kanske ska ändra min kropp, för andras blickars skull. Är inte det konstigt? För att göra mig begriplig. Fast egentligen blir jag ju ännu mer obegriplig, för dem. Min kropp vet också det här. När jag väntar på mitt allra första möte, på frågestundskontoret i storstan, kommer blodet. Som att kroppen vill protestera mot uppfattningen om att dess funktioner hänger ihop med kön. Jag sitter där i väntrummet i rosa boybandtröja och blöder. Det känns nästan bibliskt på nåt vis. Det där queera läckaget som blivit en vårflod.

Jag fattar att man kan vilja vara bara tjej. Eller bara kille. Men jag vill inte välja. Det känns som våld. Allt känns förresten som våld i den här historien. Att måsta vara ett kön. Att måsta bära upp ett kön. Att inte ha råd att leka med kön. Fast det sista stämmer i och för sig inte. Jag vet att allt är ett lekande, det är andras blickar som inte vet det.

Våld. Att känna så mycket främlingskap i världen runt om en. Att vara så van att tilltalas fel att man inte ens visar att det känns. Alla de här mikrosakerna. Som man vant sig vid. Som egentligen är som att ta på elstängslet så att stöten rusar genom en. De där vardagssakerna som blir inristade mönster i ens kött och i nervsystemets banor. Det blir så intrasslat så man vet inte vad som är en själv och vad som andra skapat, tillfogat en.

Det är inte så konstigt att jag blev sjuk. Det är så mycket i samhället och i relationerna och i kroppen som gjort mig sjuk. Det är inte konstigt att det blev för mycket, att jag blev trött och knappt orkade öppna ögonen på flera veckor. Det är inte konstigt att jag tillbringat kvällar i mörk dy i skogen, skrikandes inombords med träden som lyssnare. Jag blev sjuk av så många olika saker. Kanske också av att bli uppfattad på fel sätt, år efter år. Det finns så många lager av allt. Jag brukar kunna hantera dem alla. Men det har gjort mig sjuk.

I min egen bär jag lager av andras sorg också. Andras skörheter. En kompis skriver om sitt försök att rädda en ung queerperson, hur hon hållit henne hårt intill sig och under hela vägen till sjukhuset trott att livet fanns kvar i kroppen. På bilden är blommor, ljus, gosedjur. Nu finns bara bottenlös förtvivlan. Jag gråter på eftermiddagsbussen. Tänker på kollektivt sörjande.

Döden, så närvarande. Våra vänner, våra vänners vänner. Vi är för unga för att ha förlorat så många. Vi är för unga för alla dödsbesked, minnesstunder, sms som aldrig hann svaras på. Varje gång berörs vi under huden. Vi har inte råd att förlora varandra. Mina vänners vänner är viktiga också för mig, jag för dem.

Jag på väg till jobbet, till min allra sista dag på kontoret i staden jag egentligen flyttat ifrån. Min vän ringer mig, dens röst gör mig varm och trygg och bubblig. Den berättar att den är trött på att svara på frågor, trött på att vänta i evighetssystemet. Nu ska jag ta saken i egna händer, säger den. På andra sidan luren får jag vara med när en av mina allra närmaste gör sin första testoritual.
“Åh, jag vet inte alls hur man gör det här! Men nu smörjer jag!”
“Wooow! Hur känns gelén mot din hud?”
“Den känns som ett göttigt glidmedel. Len och mjuk.”
“Tänk att det är nu det händer!”

Jag står på en regnig innergård med inplastade utemöbler och omkullvälta blomkrukor. Mina kollegor väntar, vi skulle ha setts för en kvart sen. Jag står kvar i södrasverigeregnet. Jag får dela den här stunden med en av de finaste jag vet. Och det är det här de glömmer, de som samlar statistik. De som oroar sig, önskar oss normala. Som ser obegriplighet, tvetydighet, suddet i konturerna. Att vi får dela såna här förunderliga stunder med varandra.

“Jaa, det är NU det händer!”
“Två klickar är mer än jag trodde. Jag tar hela magen.”
“Tack för att jag fick vara med på det här magiska. Men jag måste gå in nu, jag är ganska sen.”
“Tack för att du var med. Jag älskar dig.”
“Jag älskar dig.”

Igår läste jag om outgrundlig smärta och vanmakt, la den till lagret av gemensam sorg. Idag står jag på en regnig innergård och delar livets storhet. Är det det som är speciellt med våra queera liv? Kontrasterna mellan sorgen och sprakandet.

Det kollektiva sörjandet. Men också: hur det kan känns att möta en annans blick. Att det kan kännas som vårvinterisen rämnar i en. När hudens skrovliga ärr vibrerar under ens händer. Hur det kan vara, när vi älskar varandras skevheter och försöker omfamna våra egna. Förlåta vad samhället gör mot oss, men verkligen inte förlåta. Hur vi kan sitta ihop, i kantstötthet, trassliga rep och andning. Vi vet att allt finns till för att lekas med. Att allt kan betyda vad som helst.

Och vi vet att ibland är naturen lika skev. Lika krokig, fransig och nött, lika spretigt sökande. Lika skrovlig i sin bark. Böjd av åskstormarna, trevandes efter solen. Lika vildsint stormande. Här är jag. Här är vi.

Vi som är kvar och som orkar, vi dansar under mögelmönstrade tak och rymdhimlar, med blodsmak och begärsdunk och söndriga rötter. Vi rör oss som galna hundar, stampar ner förlusterna i betonggolvet, de krossade drömmarna och sorgerna över de omöjliga kroppsdelarna, nej de omöjliga cisblickarna. Allt rinner ur våra kroppar, det finns inte ens ursinne, det finns inget annat än vibration.

As I adore you. Vi har sjungit, skrikit, vrålat i tjugo år nu. Ett mantra, en bön, en besvärjelse. När blickarna bränner huden, när isvinden tränger in under jackan. När februariisens sjungande inte förmår trösta. När unga mänskor inte orkar längre. Då frammanar vi dansgolvens mantra. Dance. Go crazy. Elektriciteten, det rytmiska dunkandet i hjärta och räls, tranornas ständiga återkommande. Blodets forsande, basgången i rotsystemet. Life is addicted