Skriva om ensamheten får mig att glömma den

Jag och min hustru köpte för många år sedan en före detta lantgård, vi fick fyra barn. Under en period skulle barnen skjutsas till diverse aktiviteter och den sköra ekonomin blev om möjligt än skörare. Så flyttade barnen ut, det stora huset började kännas för stort.

Så inträffade det otänkbara, äldste sonen avled, både hustrun och jag hamnade i en sjukperiod där vi efter bästa förmåga vårdade varandra. Sedan kom nästa katastrof: hustrun avled.

Min yngsta dotter som är min raka motsats, hon är vacker, klok och handlingskraftig, ordnade raskt att gården byttes till en lägenhet. I den nya omgivningen började jag naivt leta efter nya kompisar och det gick naturligtvis inte.

Som grabb gick det ofta mycket lätt att hitta nya kompisar, som gubbe tycks det omöjligt. Har länge letat efter en enkel gruppkurs i data som skulle kunna ge möjlighet att träffa likasinnade i cyberrymden, men förgäves.

Tv motverkar ensamhet. De flesta programmen är visserligen ointressanta, men man hör ljud och ser rörliga bilder. Ett annat motmedel är sudoku, ett spel med siffror som fordrar absolut koncentration, inga svarta tankar tillåts fladdra in. Men när varken tv eller sudoku fungerar blir hjärnan understimulerad och går på tomgång. Om en muskelgrupp inte används på länge förtvinar den, kanske händer samma sak med hjärnan.

Uppmaningen att skriva om ensamheten har fått mig att för ett tag glömma min ensamhet, överlevande hjärnrester har fått aktiveras på ett hälsosamt sätt.

Bertil Berggren

Det här är en personlig berättelse från Minds upprop om ensamhet.