”Så där sitter inga tjejer, det märks att du är kille egentligen”

Det svåraste och mest utmanande med att vara trans för mig är nog när jag ska prata i telefon med myndigheter eller liknande. Då jag har en mörk röst (trots att jag har opererat mina stämband för att få rösten ljusare) så får jag oftast upprepa mitt namn vilket är väldigt frustrerande för mig för hade jag suttit framför personen, så hade de inte velat att jag skulle upprepa mitt namn. 

Jag har alltid varit mig själv och alltid gått min egen väg. Till exempel så började jag sminka mig när jag var 16 år gammal vilket var väldigt ovanligt för ”killar” att bära smink, men det var en del av min identitet och visst så möttes jag av en del fördomar men det var ingenting jag tog åt mig av. 

Redan som 13-åring visste jag att jag var transsexuell (visste ju att jag var tjej men hade ingen aning om att det betydde att man var transsexuell).  Då fanns ju inte internet och det var ju inte direkt så att man gick till biblioteket och letade information. I dag är det ju dock helt annorlunda då man kan söka hur mycket information som helst på internet. Vad jag saknade när jag gick i skolan, var att man under sexualundervisningen borde ha pratat om homosexualitet och transsexualitet, vilket aldrig skedde. 

Efter min operation och sjukskrivning hade jag börjat arbeta som undersköterska på ett sjukhem i Stockholm. All personal samt mina chefer visste om min situation då jag hade valt att berätta det, men det fanns en kollega som diskriminerade mig väldigt ordentligt. Till exempel när vi jobbade samma arbetspass och en boende frågade henne någonting kunde hon vräka ur sig ”Du får fråga honom” och så pekade hon på mig. Hon påpekade även hur jag satt ner. Eftersom jag var nyopererad så kunde jag inte ha det ena benet över det andra utan jag satt med båda benen i golvet och då kunde hon säga ”Sådär sitter inga tjejer, det märks att du inte är tjej utan att du egentligen är kille” och så skrattade hon. (Jag fick henne dock avskedad.) 

Jag tror de flesta fördomar människor har kring transpersoner grundar sig i okunskap. Som jag berättat tidigare får jag oftast höra saker angående min röst. I början tyckte jag det var oerhört jobbigt men idag har jag lärt mig att strunta i det. 

Jag träffade en kille ett halvår innan min operation och han var med under alla mina operationer. Det gjorde nog att jag orkade. Och att jag känner såhär kring detta. Trots att det är många samtal med läkare, psykolog och kurator under åren utredningen håller på så ville jag ändå leva, därför genomgick jag dessa tuffa och tunga år som utredningen pågick. Idag kan jag verkligen känna mig stolt över det.   

Till dig som kämpar och som kanske är i början av din process vill jag säga; Ge inte upp. Sträck på dig och var stolt över vem du är. Varje person är unik och speciellt du som är transperson!