Jag vill känna mig levande med mer kontroll

Jag är Tyra, en queer vegan på nitton år bosatt i Västerås. Nu pluggar jag upp grundskolan på distans då jag varit sjukskriven i över fem år. Utöver det gillar jag att göra Youtube-videos, åka skateboard, lyssna på och göra musik, skriva, dansa, vara ute i naturen, kramas med min katt och umgås med vänner.

Min historia om dåligt psykiskt mående börjar i tidig ålder, redan när jag gick på förskola. Då var jag väldigt utåtagerande och alla undrade vad det var för fel på mig. Dock var det inte förrän jag gick i högstadiet som omgivningen förstod att jag mådde otroligt dåligt psykiskt.

När ingen annan förstår

Åren mellan förskolan och mellanstadiet gick jag knappt på några lektioner. Det kom psykologer till skolan för att sitta med mig i ett enskilt rum där jag fick jobba med mitt mående och svara på frågor. Hela den perioden var jag utåtagerande mot både lärare och klasskompisar. I mellanstadiet var jag inte lika arg utan istället ”sjuk” lite för ofta. Det var då jag började känna mig mer ledsen än arg.

Under hela högstadiet skolkade jag för att endast ligga i min säng. Alla var arga och skrek på mig för att jag inte skötte mig och ibland kom till och med lärare hem till mig för att ta med mig till skolan. Ännu hade ingen förstått hur det stod till med mitt psykiska mående. Efter min första inläggning på psyket började folk förstå att jag inte låg i min säng hela dagarna för att jag var lite trött, utan för att jag var deprimerad. Efter det blev jag sjukskriven.

Tvångsvård och behandlingshem

Jag hamnade i tvångsvård på psyket många gånger och även på sjukhus och intensiven efter flera självmordsförsök. Läkarna började prata om bipolär sjukdom när jag var inlagd, men jag struntade i alla möten och ingen utredning gjordes. År 2015 hamnade jag i flera beroenden med alkohol, droger och sex. Sedan tidigare hade jag självskadebeteenden och nu blev jag även sjuk i bulimi.

I slutet av sommaren det året blev jag hämtad av polisen och placerad med LVU (Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga) på ett ungdomshem utanför Sollefteå. Jag kommer ihåg hur jag vinkade hejdå till mina föräldrar genom polisbilens vindruta för att sedan åka sex timmar uppåt i landet. Jag har aldrig någonsin känt mig så ensam. När jag kom fram tog de alla mina saker, inklusive alla kläder jag hade på mig. Här bodde jag inlåst utan någon kontakt med yttre världen över huvud taget i tolv veckor.

Efter detta fick jag komma till ett behandlingshem i Mora, där jag efter en utredning fick diagnosen bipolär sjukdom och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Utredningen blev aldrig helt klar och jag vet ännu inte om jag även har social fobi, autism och ADHD. Jag rymde från behandlingshemmet till min hemstad och var efterlyst i en månad innan jag fick LVU hemma istället – som jag sedan blev av med några månader senare.

Jakten på fungerande behandling

Mellan åren 2015 och 2017 har jag provat ett tiotal olika mediciner, inklusive litium som ska vara en av de bästa mot bipolär sjukdom. Men ingenting har fungerat. Nu har jag varit utan medicin i mer än ett halvår och har mått hyfsat bra. Förutom då jag blev dumpad av mitt ex som, så många andra personer i mitt liv, inte klarade av mitt psykiska mående. Annars har jag varit friskare än på länge även om jag mått dåligt då och då och även haft en manisk period.

Senaste tiden har jag jobbat med mig själv, för mig själv, genom att öppna mig och berätta om mitt liv och sjukdom på exempelvis sociala medier. Det vet jag även har hjälpt många andra. Det är nog det som får mig att känna mig levande och att jag vill leva just nu. Trots att jag vet att jag inte är frisk ännu och att jag kanske snart behöver medicin eller behandling igen.

Livserfarenhet som stärker

Jag vet att min sjukdom är kronisk och att jag aldrig kommer bli frisk, men en dag ska jag ha en behandling som fungerar. Så att jag kan känna mig levande med mer kontroll. Även om jag helst av allt vill vara frisk från sjukdomen så hade jag nog varit en tråkigare och mer neutral människa utan den. Allt hemskt jag har varit med om har tagit mig långt i livet och gett mig så mycket erfarenhet och styrka. Vänner som hört min historia i detaljer brukar säga att jag varit med om mer än de flesta andra är under en livstid. Det finns nog en sanning i det.

Jag vet att min historia inte är unik men den bevisar att alla kan klara allt.