Jag är tacksam för min panikångest

Jag är Alexander Jönsson, en 37-åring som brinner för mitt arbete inom tv- och filmproduktion. Det är det roligaste jag vet och något som jag drömt om hela mitt liv. När jag var tretton år flyttade jag och min mamma hit till Uddevalla från Moskva i Ryssland. Att som tonåring lämna alla kompisar för att flytta till ett helt nytt land där man inte kan kommunicera med någon, var påfrestande. Hur mycket det påverkade mig som person har jag insett först senare.

Jag gick i högstadiet och gymnasiet här i Sverige och som så många andra började jag festa i den åldern. För mig blev det nog mer än för de flesta, med mycket alkohol och droger. Jag tog aldrig studenten men eftersom jag är en social person lyckades jag skaffa jobb i alla fall.

Att slå sig fram i en hård bransch

När jag var 27 år kom jag in på en utbildning inom tv och film. När den var avklarad började jag arbeta i branschen, som är extremt krävande och svår att lyckas i. Arbetet tog all min vakna tid och det blev mycket resande. Eftersom jobbet även är min hobby tog jag gärna på mig extra uppdrag. Även rädslan för att bli arbetslös gjorde att jag inte vågade tacka nej när det erbjöds jobb.

När jag väl var ledig var det bara fest som gällde och jag minns längtan efter långhelger då jag kunde ta droger ifred. Jag kunde inte leva utan sömntabletter, som jag till en början tog för att kunna somna men senare direkt efter jobbet för att kunna varva ned. Nästa steg blev att börja blanda dem med alkohol. Eftersom jag bodde ensam var det ingen som märkte av mitt missbruk och jag själv kunde inte relatera till att jag skulle vara missbrukare. För mig var alkoholister och pundare människor som hade blivit av med jobb och lägenhet.

Brist på återhämtning gjorde att jag började känna mig mer och mer sliten. I jobbet med tv- och filmproduktion ingår alltid en känsla av att du håller på att tappa kontrollen. Saker måste hända i rätt tid och du är hela tiden beroende av många människor. På min arbetsplats skedde en olyckshändelse där en person dog.

Resan då livet förändrades

En månad efter olyckan reste jag och en vän till Prag när vi hade långledigt. Där festade vi första kvällen med alkohol, energidryck och droger. Dagen efter fick jag en panikångestattack på en restaurang. Då visste jag såklart inte vad det var utan trodde att jag skulle dö, skrämde upp människor runt omkring och sprang sedan genom Prag i natten tillbaka till hotellet. Där tog jag sömntabletter som hjälpte för stunden men attackerna fortsatte sedan under natten.

Efter den händelsen, för sex år sedan, var jag väldigt rädd och förstod inte vad det var för fel på mig. Resten av resan satt jag inne på hotellrummet, vågade inte gå ut och var livrädd för att snart behöva sätta mig på ett flygplan hem igen. Där och då bestämde för att jag aldrig ville må såhär igen. Det motiverade mig till att försöka sluta med alla substanser.

Väl hemma gick jag till läkaren som förklarade att jag led av panikångest och ville skriva ut antidepressiv medicin och sjukskriva mig från arbetet. Jag ville varken eller, vare sig ha några nya piller eller sluta jobba med det jag älskar.

Sedan den kvällen i Prag har jag inte rört en energidryck och ett år senare lyckades jag sluta helt med sömntabletter. Sedan några år har jag även helt slutat röka och dricka. Samtidigt har jag arbetat mycket med mig själv. Jag har haft fler panikångestattacker, en senast för ett halvår sedan, men aldrig lika starka som den första. Nu när jag vet vad det är blir jag inte lika rädd och vet att känslan snart går över.

Fast besluten att utmana ångesten

Det finns två beslut jag tagit som har gynnat min psykiska hälsa. Nummer ett var att jag tidigt bestämde mig för att utmana mina rädslor för att träffa människor, resa till nya platser och att flyga. Målet är att flyga till USA, men där är jag inte ännu. Det andra är att jag berättade för mina vänner om hur jag mådde. Det minskade min oro och fick även många vänner att själva öppna sig om liknande upplevelser som de tidigare hållit tyst om. Jag valde även att berätta för min arbetsgivare, det tog bara lite längre tid att samla mod för.

På ett sätt är jag tacksam för det som hände i Prag för sex år sedan. Det fick mig att reflektera över livet och att lyssna på vad kroppen behöver. I dag ligger jag inte längre sömnlös på grund av jobbet och jag ser till att sätta av dagar i kalendern då jag är helt ledig. Jag går även i samtalsterapi för att bearbeta mitt kontrollbehov som ångesten har skapat. Om jag lär mig att släppa på kontrollen kan jag lära känna nya människor, och kanske träffa någon att dela livet med.