Även de mörkaste dagarna har alltid något positivt

Jag heter Anders och är 30 år. Arbetar med föreläsningar om ADHD och autismspektrumtillstånd. Ihop med ångest är det de två diagnoser jag har. På fritiden är jag karaokenörd. Karaoken ger mig mycket positiv energi: att gå upp på scenen och köra så att det ryker och all bra respons man får. Man får verkligen en rejäl dopaminkick när man varit uppe och presterat riktigt bra. Det finns en fin kärlek och gemenskap i karaokekretsen.

Maxhastighet i fler år

De symtom jag fick på stress började ganska tidigt. Framför allt märkte jag det när jag kom ut arbetslivet. Jag hade inte ännu en bild av hur mycket energi ett arbete på heltid faktiskt tar. Jag hade gått på folkhögskola där det inte hade varit alltför långa dagar, så jag minskade inte på aktivitetsnivån utan fortsatte vara aktiv i föreningar, fortsatte träffa lika många kompisar.

Under flera år körde jag på i maxhastighet. Sedan fick jag stryk för det genom ångest. Och sedan var jag hemma någon dag och vilade upp mig, men körde ändå på när jag var tillbaka på jobbet igen. För det gör en arg och deprimerad att se att man inte orkar. Jag var inte en sådan som ”gav upp”. Jag ville köra på för fullt trots att det inte fungerade.

Tre saker per dag

Det som gjorde att situationen vände var när jag och min psykolog kom överens om att jag skulle skriva upp tre positiva saker varje dag och lägga upp på Facebook. Jag provade det i några veckor och märkte snart att jag faktiskt mådde bättre. Den vanan har jag behållit i två-tre år. Vi satte också upp ett mål om att varje dag lyssna på speciell lugn musik. Och där började det. Lugnet.

Jag fick också lära mig uttrycket energiplanering. Det är centralt i mitt liv i dag. Att hela tiden planera. Vad tar energi och vad ger energi och hur planerar jag för en balans däremellan? Att planera i förhand: om jag varit ute på en föreläsningsresa måste jag vila för att orka. Då kanske jag måste ställa in att gå på en konsert på Gröna Lund. Och vara uppmärksam på vad som ger energi, exempelvis karaoken.

Jag vänder på det och hittar alltid något bra

Mina närstående har aldrig gjort en grej av mitt mående och alla har varit öppna med att jag exempelvis har diagnos. Det har hjälpt. Och när jag utbildade mig till informatör om Aspergers syndrom blev jag för första gången intresserad av mina egna diagnoser.

Ett tips jag skulle ge till någon i en liknande situation är just att fundera på vad som varit bra under dagen. Även de mörkaste dagarna har något positivt. Ibland kan jag tänka: jag kan inte lägga upp tre saker på Facebook idag, för det har varit en nattsvart dag. Men då vänder jag på det och tänker: okej, men jag åkte faktiskt hem när jag hade ångest. Eller, jag har vågat känna efter och sökt vård.

Jag har också varit med och hjälpt ta fram en folder om psykisk ohälsa. I det arbetet fokuserade vi mycket på något jag tror på, vilket är den här sanningen: det kommer att bli bättre.

Lösningsfokus har också hjälpt mig: Vad har fungerat tidigare? Vad har jag lärt mig av tidigare liknande erfarenheter och vad kan jag använda mig av därifrån? Att aktivera sina egna resurser. Eller den andras, om det gäller någon annan.

Att förhålla mig öppet har gett mig vänner

Familjerelationerna har också mått bra av att jag är öppen med hur jag är och mår. De vet hur jag fungerar. Men det är klart att de har mått dåligt när jag mått dåligt. Särskilt när jag har haft utbrott eller panikångestanfall. Man påverkar varandra. Men överlag har det påverkat mina relationer väl att jag lärt mig vara öppen kring sådant här. Man vet att ens vänner är ens vänner i alla lägen. Att de har lite koll på det hela. Jag har flera kompisar med diagnoser, man ser till att hitta varandra. Kanske har jag till och med fått vänner av just att tala öppet om diagnosen och vara aktiv inom frågan.