Tre små meningar

Dessa har jag förtjänat!

I dag har jag träffat överläkaren på min mottagning. För att vara förberedd hade jag planerat i en vecka. Allt ifrån vad jag skulle ha på mig till eventuella motargument. Jag var arg som ett bi och feg fis när jag klev in i rummet. En bifis.

Ni satt alla med mig i det där rummet, era formuleringar, er desperation och jävlarannamma snurrade runt mig.

Det började bra, jag berättade om mitt liv i dag. När hon ville veta om tiden då jag blev sjuk tog jag ett djupt andetag, sen öste jag ut allt i, enligt mig, en kronologisk ordning och mycket strukturerat upplagt.

Efter ett tag stoppade hon mig, det gick för fort tyckte hon, tror det var när jag började prata om två Tove. Jag sa som det var, att jag kunde berätta så snabbt att man hann på fyrtio minuter – jag är expert på det. Jag vet hur man hinner få med det viktiga innan man blir avbruten. Jag kan det här!

– Men vi har massor av tid kvar, sa hon. En timme till, jag har avsatt extratid för dig.

Då kom det gråt. Sådana där tårar jag berättat om tidigare, ledsentårar. Stora varma tårar rann nedför mina kinder medan jag berättade om allt det jobbiga och konstiga.

När jag var klar såg hon på mig och sa:

– Du måste ha haft det så svårt.

Det onda luckrades upp och spred sig i rummet.

– Ja, svarade jag. Det har jag.

Sedan sa hon:

– Du ska absolut få en ordentlig utredning, det här har inte gått rätt till.

Hon såg på mig på ett sätt som fick mig att känna mig stark, inte hysterisk eller dramaqueen.

När jag gick sa jag:

– Man behöver bara höra de tre meningarna som du sa. De om att få tid på sig, att man haft det jobbigt och att man ska få hjälp. Jag har massor av läsare på min blogg och det är det enda de vill höra. Det enda. Hälsa det till alla!

Riot!