Tack!

Tack!

Jag har varit på möte med Vårdguiden och fått lite statistik. Vad många läsare jag har! Jag passade på att lista min blogg på bloggportalen nyss, bara för att se hur den for upp i listorna – på bara några timmar!

Snart har Blondinbella och gänget konkurrens – för här kommer Tok-Tove, och jag har minsann världens bästa läsare! När man tittar på andra bloggar blir man ju mörkrädd. Jag skulle aldrig klara av att läsa alla de taskiga kommentarer de stora bloggarna får. Det finns bara ett ord för sådant – mobbning. Och mobbning är bland det värsta jag vet.

I dag var jag hos min psykolog och för andra veckan i rad mådde jag riktigt bra. En av anledningarna är att jag plötsligt, genom bloggen, känner mig mindre ensam i min situation. Därför vill jag genom detta inlägg passa på att tacka.

Varje liten kommentar gör mig varm i hjärtat. Jag trodde aldrig att vi var så många (även om vi är det på pappret). Och att dessutom få respons av föräldrar, ni inom yrket, anhöriga och ni som bara råkat hitta hit!

Tack alla ni som delar med er av era egna berättelser, jag tycker era kommentarer är roligare att läsa än min blogg. Som Natalie som bara ville berätta att du fått en uppenbarelse, du ska veta att även mina tårar kom fram. Och alla Malin (ni är fyra) som delar med er av era upplevelser och ger mig tips och pepp. Och alla Anna (ni är tre) som hejar och håller med. Om jag nu ska namedroppa: tack till Maria, Kathleen, Emma, Johanna, Frida, Diana, Kurt, Jenny, Marielle, Niklas, Susanne, Jessica, H, Nisti, Anno, Ida, Björn, Kerstin, Petra, Emma, Charlotte… Med mera! Tack för roliga, tankeväckande, peppande, intressanta och igenkännande kommentarer. Tack Katarina för dina fantastiska tips. Tack Eric för att du tackar för att jag finns!

Jag tänker mycket på dig Alex, som har det jobbigt i skolan. Och hoppas på att mina inlägg och andras kommentarer kan fortsätta lindra. Och att fler vågar berätta! Och C som inte fått rätt behandling. Hoppas du blir tagen på allvar!

Tack Frida (måste bjuda på ett av dina härliga citat):

“Min första tanke när jag läste detta och andra av dina inlägg var ”jamen det där var väl inget konstigt?” tills jag mindes att, ja just ja, jag är ju också psyko…”

Haha! Precis varför jag vill blogga! Det ska inte kännas konstigt eller annorlunda att läsa, vi är som vi är och vi är bäst!

Ett tips: gör som jag, bli Hjärnkoll-supporter och berätta hur du ska bryta tystnaden kring psykisk ohälsa. Gå in på www.hjarnkoll.se

Och kom ihåg: en endaste liten uppmuntrande kommentar kan göra en medmänniskas dag!

Kram. Till er alla!