Sparsamhet

Skymningen kommer tidigt och jag tänder alla lampor. Det hade jag inte gjort den tiden när jag växte upp, då skulle det vara släckt i ett rum om ingen var där. Sparsamhet var en dygd och till stor del oberoende av ekonomiska möjligheter. Barnen lärde sig tidigt att spara. En spargris var en vanlig present och de allra flesta barn sparade till någonting. Det var spännande att öppna spargrisen och räkna slantarna.

När man började skolan på 1930-talet fick man – om man bodde i Stockholm – en bankbok med en liten insatt slant. Det var Stockholms Sparbank som tidigt uppmuntrade sparande, jag vet inte under hur lång tid det pågick.

Skoltidningen hade en serie om Spara och Slösa och det var ingen tvekan om vilken av dom båda systrarna som var den framgångsrika. Spara tecknades glad och söt medan Slösa såg eländig ut.

I dag är sparandet inte en dygd som det var under min barndom. Hela det ekonomiska tänkandet är ett annat, att spara ger inga pluspoäng för någon. Jag har accepterat det är nya tänkandet om hur man hanterar pengar och jag har ingen spargris längre. Att jag tänder lampor kanske är ett trots mot sparandet under min uppväxt men det är också ett behov av att inte låta den mörka eftermiddagen vara mörk utan varm och ljus. Jag har inte dåligt samvete.