Skillnaden mellan själen och en stortå

En mätbar tå.

Nu förstår ni ska jag berätta vad jag har hållit på med de senaste veckorna – jag har vabbat. I tre veckor. Det är sant och jag rekommenderar den som vill leva kvar i illusionen att det bara är mysigt med småbarn, gärna flera stycken, att sluta läsa här.

För nu kommer sanningen: magsjukebaciller gör dig inte immun efter. Eller jo, en pytteliten stund – sen kan du bli smittad igen. Detta, mina vänner innebär att i en familj som min, på två vuxna och tre barn kan det gå runt, runt, runt. Lite som att få en glimt in i evigheten. Lite som när någon på mitt jobb råkar mejla alla (alltså flera tusen personer) och alla måste svara till alla att de vill bli borttagna från mejllistan. Sen ska alla mejla till alla att det inte går att bli borttagen från mejllistan, man måste bara sluta mejla så kommer det inga fler mejl. Sen är det tyst en stund innan någon som varit på semester kommer tillbaka och skriver att hen vill bli borttagen från mejllistan. Så är det igång igen. Ungefär så är det att ha magsjukabaciller i en familj på fem.

När det äntligen var över hade ettåringen feber, sen sexåringen och så vidare.

Mycket jobbigt alltså, men en sak som alltid slår mig när jag drabbas av fysiska åkommor, så som magsjuka, en ond tand eller den gången jag råkade få stortån ur led (en helt annan historia som jag lovar att berätta en annan gång) är att det inte bara är så mycket lättare att berätta om, det verkar även vara så mycket lättare för mottagaren att höra än om det vore något psykiskt. Varför måste det vara så? En anledning som jag kan förstå är att det är lättare att mäta fysiska sjukdomar, typ 38,7 grader eller konsistens på bajset. Där blir det klurigare när det är psykiskt. Man kan ju inte mejla chefen och säga att man har några grader ångest eller är lös i gladheten. Eller varför inte förresten.

För mig har det oftast varit det omätbara i min psykiska ohälsa som varit jobbigast. Det blir lite svårt att ta på allvar, och lite för lätt att tänka “om jag bara anstränger mig lite mer”. Så tänkte jag inte om mig själv när jag satt i väntrummet med min stortå rakt ned i en konstig vinkel för några år sen. Eller nu senast när jag var inne i evighetens vabbkarusell.