Plötsligt händer det

Så här glada blir barnkompisar när man kommer i tid!

I dag har jag varit i Uppsala och hälsat på min barnkompis. Eftersom jag skrivit i min nya almanacka att jag skulle dit hände något märkligt. Jag kom ihåg!

Men det blir märkligare. Jag hade även skrivit upp när jag skulle gå hemifrån. Detta gav mig en annorlunda morgon och skänkte mig nya perspektiv i tillvaron.

Jag kunde i lugn takt gå till tunnelbanan. Jag hann hämta en tidning. När jag skulle ta upp plånboken vid spärren fick jag rota runt lite i väskan. Men det gjorde ingenting. Jag bara skramlade runt lite med ena handen, helt nonchalant. Ingen svett, ingen hjärtklappning, inga avbrutna naglar.

Väl framme vid tågstationen hade jag tio minuter på mig att gå till tåget. Därför provade jag på att ställa mig till höger i rulltrappan. Jag bara stod där och njöt medan den fick föra mig uppåt. Samtidigt passade jag på att kasta lite menande blickar på alla som sprang, knuffades och stressade i trappan.

Samma lugna procedur när jag skulle köpa biljett, jag rörde runt lite med handen tills jag hittade plånboken. Tog min tid. Köpte en biljett och satte mig på tåget. Fem minuter innan avgång!

Det händer med jämna mellanrum att sådant händer. Att jag passar tider. Då blir jag så mallig att jag istället går till överdrift. Jag hängde upp jackan på en krok så den inte skulle bli skrynklig, hade biljetten nära tillhands. Lade noggrant tillbaka plånboken i väskan. Borstade nonchalant bort katthår från tröjan. Lutade mig bekvämt tillbaka med benen i kors. Tog fram tidningen som jag ögnade igenom med en ostirrig blick. Bara för att verkligen få känna på.

Väl framme i Uppsala ringde jag mamman till min barnkompis, för att berätta att jag var framme. “Va, redan” svarade hon. “Ja, vi sa väl klockan ett” svarade jag som att det var den dummaste frågan jag hört i mitt liv.

Inte så att jag skröt när jag kom hem, men jag talade rätt mycket om att åka tåg.