Pinsamma listor

Såhär i juletid blir det lätt för mycket att ha i huvudet. Har man redan innan fullt upp med att komma på viktiga saker, som meningen med livet, blir det svårt att komma ihåg allt extra som hör julen till. Egentligen spelar det ju ingen roll, jorden går inte under bara för att man inte har julpyntat – men det kan lätt kännas så, och det är lika illa det.

I går skröt jag lite om min präktiga adventsljusstake. Det blir värre. Jag har även köpt en amaryllis och fyra hyacinter. Dessutom har jag köpt röda ljus till kristallkronan.

Inget av detta mirakulösa hade varit möjligt om jag inte skrivit upp det innan. Listor är, i mitt liv, lika viktiga som dötrista. Jag avskyr att skriva saker på listor. Det känns som klaustrofobi och torgskräck på en gång. Lite nära-döden-upplevelse-känsla att se hur något så ogreppbart och ångestframkallande som tid och rum går att skriva ner på små papperslappar. Men framförallt är det så pinsamt präktigt på nåt vis!

Jag har nu anammat dessa listor, både här på bloggen och i boken. Listor är töntigt redan som de är, men nu har jag tagit dem till en ny dimension. I helgen var Hemmets Journal här för att ta bilder till ett reportage om mig, där jag så lyriskt berättar om dessa listor (kommer i januari).

Och så kom det sig att (sluta läs nu, du känslige) man står framför griffeltavlan, brett leende, med en minst lika leende pojkvän bakom sig. I handen håller man en krita, glödlampor, tandkräm och mjöl… står det med snirkliga bokstäver. Det var mitt i k:et i mjölken man kom av sig, för att istället le sådär mot sin käre pojkvän. Vi blir så till oss av att få skriva listor här hemma. Jo, detta är helt sant.