Paus-metoden

RIP lilla duvan, hoppas du kommer till en bättre värld, typ som den i mitt huvud <3

Har ni provat att se på er själva liksom utifrån? Det kan vara mycket roande, ibland skrämmande. I mitt fall oftast det senare. Vad man gör är att man, i fantasin, trycker på paus – som att man skulle ta en bild. Sen tittar man på bilden objektivt.

Jag brukar använda mig av den metoden när jag misstänker att jag är på vippen att göra något mindre socialt accepterat. För, skulle jag fråga mig själv lite snabbt bara “är detta verkligen normalt?” blir svaret alltid detsamma: “självklart kära du, fullt normalt!”. Och i nästa sekund står man där (som jag i dag) påväg att plocka upp en död duva mitt på Odenplan för att begrava den fint i naturen.

Nu säger jag inte att det på något vis skulle vara onormalt att göra en sådan sak. Tvärt om, något annat vore förfärligt. En duva förtjänar en ordentlig begravning. Helst med blommor och tal. I alla fall i min värld. Men tyvärr existerar min värld bara i mitt huvud. Och det är därför paus-metoden kommer så väl till pass. Jag har med åren utvecklat den och glider i dag runt som vem som helst på gatorna. Min garderob har en tokighets-skala. Ju mer jag känner att jag kan behärska paus-metoden, desto roligare kläder får jag ha. Vissa dagar får det bli svart kavaj – med den kommer man undan med mycket.

Roligt vore att veta hur många andra som pausar sig. Kanske är vi alla trista stillbilder av oss själva med fantastiska fantasivärldar inuti?