Om att vara ett psyko

En psykolog ser inte in i ens huvud.

Efter en fråga om hur man visar sin bästa psyko-sida inom vården började jag fundera.

Så här känner jag: Man går där i sin galenskap och inte ens man själv förstår vad som händer. Lite trevande börjar man formulera sig och leta efter andra som man kan identifiera sig med. När man börjar formulera sina problem möts man ofta med ett “jamen sådär är det ju för alla, jag missar också bussen men inte har jag en diagnos för det”. Är man lite modig slutar man lyssna på de personerna och tar första steget till att få hjälp.

Oftast är man vid det här laget en så liten och fragil varelse att det räcker med att någon ser på en och säger “Jag förstår vad du går igenom, jag bekräftar att du har det svårt” – så vipps tror man att man är frisk. Dessutom är ens självförtroende och ibland självkänsla så låg att man tycker sig inte värdig att sitta där i en stol och ta upp en stackars psykologs tid med sina icke-problem.

Det är sant att man mår bättre av att få bekräftelse – det är jättebra och skulle alla inom vården fatta det skulle de besparas massor av tid enbart genom ett bra bemötande. Steg två är man får höra “Nu släpper jag inte dig förrän det här är fixat”. För vad man behöver är att få vila i en trygg bomull – aldrig behöva oroa sig för att vara “för normal” och bli utslängd i kylan igen.

Så jag vill tipsa om tre saker:

1. Skit i alla “normala” idioter som tycker sig känna igen sig i vad du anser vara stora hinder i ditt liv och kallar det normalt, de har inte en (ursäkta) jävla aning om hur du mår. Och om de nu skulle ha alla dina svårigheter och trivs med dem – go ahead – not your problem, om man får vara lite internationell, och det får man. Lever man ett, i sina ögon, ovärdigt liv har man rätt till hjälp tills det inte är så, punkt. Vila i den tanken.

2. Psykologer är inga tankeläsare (det trodde jag i två år och jag kan intyga att de till och med kan missa en psykos). Därför ska man vara väl förberedd, skriv ner allt som är jobbigt och svårt. Jag kan titta på vad jag har skrivit vissa nätter och bara känna “Skulle detta vara min vän som mådde såhär hade jag inte släppt den för ett ögonblick”. Var din bäste vän!

3. Bara för att man mår bra i en vecka är man inte frisk. Tala på en gång för din psykolog att du ämnar bli bra, men att om du börjar säga positiva saker betyder “bara” det att du mår bättre – du ska själv avgöra när du är färdig med dig själv. Får du medicin ska det följas upp, börjar du med kbt ska det pågå under en längre tid, måste du bearbeta saker tar det kanske ett år.

Riot!