När smärta får ett namn

Ibland blir en psykisk smärta fysisk. Till exempel magkatarr, huvudvärk eller muskelsmärtor. Själv har jag en tendens att spänna mig i ryggen. Jag är född med skolios och är rätt van vid smärta i ryggen. Om man får skryta, vilket man får, skulle jag vilja kalla mig för en riktig tuffing. Men senaste tiden har jag varit mera av en gnällspik.

Jag har gnällt och sjåpat mig mest hela dagarna. En ond rygg kan göra en ganska osympatisk, i alla fall när det gäller mig. I dag fick jag nog av mig själv och ringde min arbetsgivare Vårdguiden.

Eftersom jag vid det här laget varken kunde vrida på huvudet, titta upp eller ner och det strålade ut i axeln och ena benet tyckte damen i luren att det vore en bra idé att ta mig till akuten.

Sagt och gjort, där fick jag genast starka smärtstillande för första gången i mitt liv. Jag väntade på den utlovade sköna effekten alla har talat om. Jag väntade en kvart, en halvtimma – efter en timma frågade jag en sjuksköterska hur länge det skulle ta. Tydligen borde jag redan ha känt något. När läkaren väl kom hade jag tårar i ögonen, så ont gjorde det.

Han tittade och klämde, lyssnade på vad jag hade att säga. Han drog tillsist slutsatsen att jag förmodligen har diskbråck.

Sen fick jag åka hem med två piller och ett recept.

Tyck inte synd om mig nu för allt i världen! Nej, jag tänker njuta av min fysiska smärta. För si nu kan jag säga “jag har diskbråck” och genast mötas av sympatier från höger till vänster. När jag senare skulle kliva på bussen ville chauffören först inte öppna dörrarna förrän om fem minuter. “Oh, sa jag, jag har diskbråck – kan man inte få sätta sig i värmen lite?”

Och upp for dörrarna och han tämligen bar mig till sätet.

Jag skulle nog ändå våga påstå – att ett diskbråck (i mitt fall) är en fis i rymden jämfört med ont i själen.