Lite om vänskap

Inte min största hobby.

I dag har jag träffat min gravida barndomsvän. Självfallet fick jag både illamående och foglossning (jag är bra på att leva mig in). Men sammanfattningsvis har det varit en mycket trevlig dag.

Vi fann varandra på gymnasiet där ingen riktigt hittade sin plats. Och sedan dess har vi hållit ihop. Hon ville bo granne med sina föräldrar, jag ville åka jorden runt. Jag pratade om revolution och författarskap, hon om svampplockning och hästar. Jag tog henne till universitetet. Hon tog ner mig på jorden.

Hon säger att om det inte vore för mig hade hon nog aldrig vågat plugga vidare. Hade det inte varit för henne hade jag nog aldrig kommit hem från mina resor.

Vi har aldrig varit sådana bästisar som skuttat arm i arm eller sagt “puss fina vännen” till varandra med bebisröst. I ärlighetens namn tycker hon att jag är helt galen, hon läser inte mina texter eller förstår vad jag sysslar med. Jag tycker hon är rätt tråkig som hellre åker på kryssning med mormor när jag har fest. Det handlar inte så mycket om sådant när jag väljer mina vänner. Det handlar egentligen bara om en sak:

Att älska och bli älskad för den man är.

Jag önskar att alla människor kunde se att det finns de som älskar dem – precis som de är. Det kan bara vara lite svårt att urskilja dem.