Jag vill krama dig!

När jag kommer hem från jobbet blir min katt så glad att hon slänger sig framför mina fötter. Hon springer runt, runt mina ben och trissar upp sig mer och mer. Tillslut blir glad-känslan så stark att hon tror att det är en arg-känsla. Och plötsligt biter hon mig. Sekunden efter skäms hon och springer och gömmer sig.

Men jag blir inte arg då, jag vet nämligen hur det känns. Min psykolog säger att jag är som min katt. Att alla starka känslor känns likadana för mig.

I går var jag arg som ett bi. Jag kastade saker, skrek och var allmänt frapperande (ett kul ord som jag tycker passar lite här och var).

Även om det händer med jämna mellanrum blir min pojkvän alltid lika handfallen. När ångesten kommer tycker jag att han gott kan ta bort den. Med detsamma. När han frågar hur blir jag ännu argare.

– Ställ inga frågor! fräser jag.

Han borde veta bättre än att ställa frågor. Som att jag hade svar på det. Hade jag vetat hur skulle jag väl inte ha ångest? Tror han att jag har det med flit, eller? Jag är ju den förvirrade, han borde ju se vad som är felet. Kanske en kudde ligger snett, är det för hög musik, har jag ont eller är jag hungrig?

Men innerst inne vet jag. Jag måste rida ut stormen. Egentligen är jag inte arg. Jag är ledsen. Jag är så ofantligt, makalöst, oändligt ledsen att jag tror att jag är arg.

Så jag måste stanna upp. Ta emot orden, bilderna och ångesten som vill komma fram. Välkomna dem alla. Kapitulera. Då först vet jag vad han ska göra. Han ska krama mig.

Någon vecka innan jul såg jag att en tavla av konstnären Kristina Anshelm var till salu. Den heter “Jag vill krama dig” och när jag såg den visste jag att jag behövde den. Den fanns i en second hand butik vid mitt jobb. Varje torsdag är där kö för de finaste sakerna som kommit in. Jag sprang över åkern mellan jobbet och affären, slängde mig in genom dörren och hann.

Nu hänger den på väggen som en påminnelse till oss båda. Som svaret på “Vad vill du?”

“Jag vill krama dig”.