Fortsättning, Hur allting började..

Plötsligt vet jag inte vem det är jag ser..

Väggarna i väntrummet på psykakuten har tavlor som ser ut att vara målade av patienter. Ingen vet att jag är här, tänker jag och sätter mig längst ut på kanten på en av bänkarna. Framför mig sitter en man och ser dyster ut. Jag gråter lite inne på toaletten för hans skull. Inte för att det skulle spela någon roll om jag grät i väntrummet. Jag skulle vara i gott sällskap. En kvinna gråter så mycket att jag vill gå fram och trösta henne. Men istället gömmer jag mig på toaletten. Där inne ser bara läkarna mig genom den stora glasrutan som vetter ut mot korridoren på mottagningen, där de stressade springer fram och tillbaka.

Läkaren Hannes verkar vara så förstående att jag börjar fundera på att berätta om Det där andra. Det där andra som bara jag vet om. Det jag egentligen aldrig tänkt berätta för någon levande varelse på hela jorden. Jag börjar försiktigt glida in på ämnet.

− Jo, så har jag ju tänkt en massa konstigheter på sistone, säger jag försiktigt och väntar in reaktionen.

− Hur menar du då, frågar Hannes och jag börjar berätta.

Orden bara flödar ur munnen på mig. Jag berättar om hur jag plötsligt vet hur allt hänger ihop. Inte bara böcker, konst och poesi utan hela livet. Jag berättar om den nya Tove som kan analysera en apelsin och som kan se hela universum i en liten blomma. När jag tystnat ser jag hur han antecknar. Han ber mig vänta på rummet, en patient har blivit aggressiv och larmet ekar i korridorerna. När han andfådd kommer tillbaka börjar han ställa frågor.

Känns det plötsligt enkelt att ta stora beslut? Känner du dig lyst? Kan du titta på ett eluttag och tänka att jaha, så hänger det ihop? Har du sovit lite men känner dig ändå utvilad? Sätter du igång med nya saker hela tiden som sedan ligger oavslutade? Jag ser Hannes mun röra sig längre och längre bort i en dimma i det kala rummet och tänker, snälla mamma och pappa, kom hit. Det börjar bli läskigt för det verkar som att jag har en psykisk sjukdom som inte går att bota men man kan lära sig att leva med och det finns medicin och jättebra psykologer och utvecklingen har verkligen gått framåt inom det här området senaste åren.

Bussen jag kliver på är halvfull. Vet de att jag har varit på psykakuten, tänker jag när jag sätter mig ner på ett tomt säte. Eller ännu värre, ser de att jag har en psykisk sjukdom? När jag kommer hem tittar jag mig i spegeln och vet inte längre vem det är jag ser.