Familjefejd

Bevismaterial

Jag har en hemsk ovana. Jag skyller på min katt när jag gjort något dumt. Det är ett knep som har räddat mig ur många kniviga situationer. Hon brukar alltid vara så lojal, men jag börjar ana oråd.

Det hela började med ett raseriutbrott över ormboet av sladdar som bildats under sängen i sovrummet. I min ilska drog jag med mig alltihop, det blev som ett långt koppel med en liten, oskyldig lampa släpandes längst bak. Halvvägs ut i köket hade ilskan avtagit så jag ställde lampan på sin plats igen.

När det var dags för lunch gick jag till kylskåpet för att få inspiration (det är så jag lagar mat). Efter att ha rotat runt lite hade jag tappat aptiten (det snabbaste sättet att bli mätt). Men när jag skulle stänga luckan var det som att där var fler saker. Den gick inte igen. Men skam den som ger sig, tänkte jag och tog i. Luckan gick igen. Det blev jordnötter till lunch.

När min pojkvän kom hem lite senare frågade han om det gått en propp. Lamporna i sovrummet och kylskåpet funkade tydligen inte. “Det var Marilyn” pep jag. Medan han bytte glödlampan i sovrummet sa han något om att man inte kunde släpa lampor i golvet. Jag tittade skeptiskt på Marilyn, hade hon skvallrat?! Samma sak med kylskåpet, han trixade lite och muttrade att man måste stänga försiktigt. Vid det här laget var jag övertygad. Hon har bytt sida!

Men tji fick hon. Nyss frågade han var jordnötterna var. Snabbt la jag den tomma påsen på hennes sovplats uppe på linneskåpet. “Det var Marilyn” sa jag.