En smart bok

I dag har jag har köpt en almanacka. Det är en liten bok med rutor i. Varje ruta är för en dag. Boken är uppdelad efter året. Först kommer januari och sist december.

I rutorna kan man skriva vad man ska göra innan man gör det. Till exempel om jag ska till läkaren, säg den 19:e januari, skriver jag det i den rutan. Jag kan också skriva vilken tid jag ska vara där.

Tanken med en almanacka är att man ska titta i den varje dag. Då kan man se vad man ska göra dagen därpå. Och om någon frågar om man vill hitta på något en speciell dag, kan man titta i almanackan och på så vis se om det redan står något i den rutan. Står där något kan man leta upp en tom ruta, och fråga om vännen vill träffas då istället.

Om man är ambitiöst lagd kan man skriva med olika färger, kanske till och med stryka över med överstrykningspenna.

Det är min psykolog som har tipsat mig om detta. Det har hon gjort i över ett år. Enda gången jag ljuger för henne (hoppas hon inte läser) är när jag lovar att skriva upp saker i min almanacka. “Det ska jag göra” säger jag med sådan inlevelse att jag tror mig själv. När jag sedan glömmer hittar jag på olika ursäkter istället för att bara säga som det är. Dessutom har jag fobi för almanackor.

Droppen var i morse, när jag vaknade fick jag för mig att jag egentligen skulle vara i Uppsala med min kompis och hennes dotter. Okej om man glömmer en vuxenkompis. Men barnkompisar ska man inte glömma! Så jag ringde henne bara för att höra att det var på torsdag. Hon skrattade gott (som vanligt). Men jag fick mig en tankeställare. Så jag sa att jag just var på väg att köpa mig en almanacka, det kunde hon hälsa min barnkompis, att Tube glömmer inte den här gången!

Psykologer kan man ljuga för men inte barnkompisar. Och så kom det sig att jag köpte en almanacka.