En liten hemlis

Såhär fin ser baksidan av ett refuseringsbrev från Bonniers ut!

Nu ska jag berätta en hemlis jag gått och burit på i typ två månader, tjugofyra dagar och tretton timmar. Jag har skrivit en bok! Den är jättebra och kommer göra mig både rik och berömd. Kanske (om möjligt) lite mer ödmjuk.

Det är inte så att jag har skrivit den på två månader, tjugofyra dagar och tretton timmar. Nej, då blev den klar och skickad till fem förlag. Skriva den tog betydligt längre och har kostat mig blod, svett och tårar. Alla förlagen har dragit över tiden med att svara. Vilket jag har tolkat på två sätt, de enda tänkbara:

1. Den är så bra att de inte kan sluta läsa. Så fort de läst ut den måste de börja om från början, och så håller de på. Sen har de så mycket att göra med planerna kring mitt framtida Nobelpris i litteratur, att de helt enkelt glömmer att höra av sig.

2. De trodde allt var ett skoj (alla som läser denna blogg och känner till min jargong förstår varför) och kastade den i soporna.

Jag har alltså skrivit en bok liknande denna blogg, nu vet ni var allt kommer ifrån. Den är tänkt som en handbok och lyfter samma frågor som jag gör i bloggen, allt med en gnutta väl avvägd humor. I går kom det första svaret.

Det var från det finaste, fisigaste, förnämsta förlaget man kan tänka sig – Bonniers (det gäller att sikta högt). Självklart hade jag kollat upp innan hur deras standardsvar ser ut och räknade med det. Dröm om min förvåning när jag såg orden läst, diskuterat och övervägt i brevet. Inget av dessa ord står i ett standardsvar! Och som jag förstår det måste minst två personer ha läst för att kunna diskutera.

Nu fanns det bara ett krux. Jo, för Bonniers måste “alla faktorer stämma”. Just i det här fallet trodde de sig inte kunna “få ut boken (de kallade den boken!) till rätt försäljningskanaler, och till en tillräckligt stor publik”. Men de hoppades att jag skulle ta den till andra förlag, kanske mer psyko-inriktade (min tolkning).

Haha, min motivering att detta är ett ämne som måste lyftas och avdramatiseras i “normala” kanaler för att fler ska våga synas snubblade på sig själv. Hur säljer man en in en bok tillägnad folk som ingen tror finns ute i det fria? Självklart kan jag tänka mig att boken ska finnas i väntrummen till psykologer med mera.

Men det är inte där den behövs!