En förtröstande fikus

I dag ska mitt inlägg handla om en fikus. För två veckor sedan kände jag att det var dags att ta snacket med min pojkvän. Hans ungkarlsväxt, en fikus, var numera en stor rot med snustorra kvistar och blad. Det fanns bara ett ord att beskriva den med – död.

Inte kunde jag drömma om hans reaktion. Han slet med sig plantan in i köket. Där inne kunde jag höra honom trösta den, tala om att de aldrig skulle skiljas åt. Jag har inga problem med att man talar med växter – men att prata till en död växt, det är inte normalt! Vi gjorde en deal. Fikusen fick stå på kylskåpet i en månad (där störde den inte mitt kreativa flöde med sin dödhet) hade den inte återhämtat sig tills dess åkte den ut med sitt prassliga fikushuvud före.

Den fick stå i skamvrån i några veckor, min pojkvän fortsatte att vattna och prata med den. Från mig fick den kalla handen. Tills i morse.

Först trodde jag att jag sett fel, men när jag tittade igen gick det upp för mig att den lilla kämpen faktiskt återuppstått från de döda. Och det slog mig – den där lilla blomman, det är ju vi! Så nu står den på en hedersplats i mitt sovrumsfönster. Varje gång jag tittar på den vet jag att ingenting är omöjligt.

Egentligen handlade detta inte om en fikus utan om någonting mycket större. Har man bara någon som tror på en klarar man vad som helst. Och jag tror på alla oss!

Här kommer bilder på några av mina koppar (hälften måste ligga i källaren) hoppas kunna bidra med lite inspiration! För den observante sticker en katt upp i bakgrunden).