Den piniga polen

När ingen ser...

Bipolär betyder två poler. En bipolär person är manisk (eller hypoman) ibland och deprimerad ibland. Det finns ganska mycket att läsa om hur det är att vara deprimerad. Men nästan ingenting om hur mani upplevs.

Jag hade min första maniska period för fyra år sedan. Jag pratar nästan aldrig om det. Så jobbigt var det. Men framförallt tycker jag att det är pinigt. Det finns så mycket fördomar. Jag har till och med stött på de som vägrat tro att jag är bipolär – för jag ser så normal ut.

Med tiden har jag blivit en kameleont. Jag känner var psykogränsen går och jag kan välja om jag ska gå över den. Jag vet att man inte har paljettklänningar till vardags om man vill verka normal. Man bör inte heller prata om konstiga saker med folk man inte känner. Men när det är fest är jag gärna den som glittrar mest. Och jag kan berätta fantastiska sagor direkt ur huvudet för min pojkvän när vi ska sova. Det kanske låter lyxigt, men det tär på mig så att jag periodvis inte vet vem jag är.

Jag går runt med en ständig känsla av att ha ”kommit undan” med något. Men kommit undan från vem? Vem bestämmer vad som är normalt? Det gör man väl själv. Normala människor har väl inte patent på det ordet? Och om de har det då vill jag inte vara normal. Någonstans måste man börja om man vill förändra.

Så jag börjar med att berätta här.