Byxlös på Strandvägen

Nu med alla coronarestriktioner umgås jag utomhus med mina vänner. Det finns många möjligheter att sitta under tak med infravärme. Men det krävs varma kläder och jag hämtade varma byxor från garderoben. De hade uppenbarligen krympt sedan förra vintern. Knappen i midjan (som jag inte har) hindrade mig att andas, så jag knäppte upp den. Blixtlåset var stabilt. Sonsonen och hans flickvän gjorde mig sällskap på favoritstället vid bron men efter en dryg timme var det dags att röra på oss. Vi promenerade i allén, vi pratade och var glada. Något kändes konstigt innanför min varma jacka. Jag stack in handen och fick tag i kanten på mina byxor. Blixtlåset hade gått upp! Byxorna gled lätt på mina sidenkalsonger och var på väg ner mot fötterna. Jag tog ett stadigare grepp och började samtidigt skratta. Där stod jag, en äldre dam, noga med sitt uppförande, storskrattande på Strandvägen och höll i mina byxor.  Vi återtog promenaden, jag med ett fastare grepp om byxkanten. Sällan har åsynen av min port glatt mig mer och aldrig förr har jag öppnat min dörr med ändan bar. Byxorna ramlade ner till skorna när jag måste släppa greppet för att ta fram nyckeln.