Bottenlösa avgrunder

Livlinor

Jag var nere i avgrunden i dag, ångest och vansinnet hälsar så gott. De har det bara bra och har inga planer på att flytta.

Det sägs att man måste ner på botten för att komma upp igen. Eftersom man är så darrande rädd för vad som finns där nere. Jag är bottenlös, och det är nog det som kallas sjukdom eller handikapp i mitt fall. Jag hålls vid liv med tunna livlinor som kramar eller tulpaner, och små utskjutningar i avgrunden som man kan stå på.

Det är tungt att hålla fast ibland, att alltid leta landningsbana. Men jobbigast är att veta att man måste göra det hela livet.

Men vi klarar det – och för detta ska vi ha respekt!