Under sina 25 år som odiagnostiserad gick Georgios Karpathakis hårt åt sig själv. Med sprit, kokain, våld och flera självmordsförsök försökte han få bort känslan av att vara så oförklarligt fel, värdelös och konstig. Nu viger han sitt liv åt att andra med ADHD ska slippa gå igenom samma sak.
Någon ringer i en liten bjällra, precis som på teatern, för att signalera att föreställningen ska börja. Dörrarna till föreläsningssalen i de gamla Spårvagnshallarna i Stockholm stängs, sorlet mattas av. Moderatorn för kvällsseminariet om ADHD pratar om funktionsnedsättningens många hälsorisker, alla tilläggsproblem. Något som kvällens förste talare Georgios Karpathakis vet allt om.
Efter att ha beträtt scenen vankar den svartklädde 33-åringen av och an mellan två cirkelformade bord, ivrigt gestikulerandes. Han fipplar ständigt med något, knapparna på pikétröjan, pennor, papper, mikrofoner, gubbkepsen han har på huvudet. Man skulle kunna tro att han är nervös, men så är inte fallet. Han har ADHD.
– Just nu tycker jag att det är jävligt kul här borta, men om tio sekunder kommer jag att tycka att det ser roligare ut där. Han börjar med att förklara sitt långa namn. Georgios Alexander Alfons Karpathakis Jaenson. Hans svenskfödda mamma hävdar att Alexander var ett sätt att få in något svenskt i det annars så grekiskt-klingande namnet; hans pappa, stolt grek, hävdar däremot att namnet går tillbaka till Alexander den store. Sitt andra mellannamn, Alfons, har han emellertid valt själv. Ett infall. Han skickade in papprena till Skatteverket en förmiddag, och ja, nu heter han så. Ingivelsen blir ett första exempel på hans svaga impulskontroll.
– Det bör också nämnas att jag har gjort 17 spontantatueringar, fortsätter han. Delar av publiken skrattar högt när han visar bilder på de senaste tre: en trio halvdarriga streckgubbar utförda av en amatör, på krogen. Stämningen i föreläsningssalen är inledningsvis munter, men efter den lättsamma upptakten följer en annan del av berättelsen. Georgios klickar fram en bild på sig själv som liten. En pojke i Kalle Anka-sweatshirt, kanske sex, sju år. Glugg mellan tänderna.
– Redan här pågick ett kaos inuti, säger han.
– Jag har försökt ta mitt liv sex gånger. Han säger det i förbigående, med oförändrat tonfall, som om han fortfarande pratade om misslyckade tatueringar.
– Ja, det där har ni kanske sett i presentationen. Vad som inte framgår är att jag var riktigt nära att lyckas tre av gångerna.
Georgios Karpathakis kunde inte sitta still som liten. Han pillade konstant på saker, for omkring, pratade rakt ut utan att räcka upp handen. I skolan blev det problem. Georgios var så vild att en lärare gråtandes flydde ut i korridoren. På rasterna slogs Georgios ofta med en kille som retade honom för att hans halvsyster inte var hans “riktiga syrra”. Han var sju år när han hamnade hos skolpsykologen första gången. Både Georgios och hans mamma tyckte om psykologen. Hon var medkännande, brydde sig liksom; men inte heller hon kunde berätta varför Georgios var som han var.
Som nioåring nosade han själv på svaret. Då, inför fjärde klass, ombads Georgios och hans klasskamrater att skriva några rader om förväntningarna inför att börja fyran. Georgios tyckte att det skulle bli roligt, men oroade sig för att klassen skulle bli för stökig, “för då kommer jag inte att kunna koncentrera mig”. Att något var fel förstod han tidigt, men inte vad eller varför. Han var fel bara, off, och det gick uppenbarligen inte att göra något åt saken. När Georgios begick sin alkoholdebut vid 13 års ålder sköljde alla negativa känslor över honom samtidigt. Efter att ha druckit sig full på vodka och trefemmor vinglade han ut på rälsen vid Tibblinge station i Täby. Georgios gick rakt mot mötande tåg. Loket bländade honom så att allt bara var ljus när en vän, i sista stund, knuffade undan honom.
Georgios hann fylla sjutton år innan han utreddes för ADHD, men den gången kunde funktionsnedsättningen inte konstateras eftersom han inte bedömdes ha några inlärningssvårigheter. Han fick fortsätta att undra vad som var fel. Utåt sett kunde han ge ett framgångsrikt och välvårdat intryck, men inuti gjorde det ont. Något Georgios försökte rå på genom att självmedicinera. Han rökte gräs, hetsåt, provocerade fram slagsmål. Och han fortsatte att dricka. Det inledande ruset dövade sorgen och uppgivenheten. Men det slutade alltid med att han söp sig dyngrak. Flera gånger vaknade han i fyllecell.
– Det stannade aldrig med att jag blev lite sluddrig. Jag har aldrig haft en normal fylla. Att ta några öl med kompisarna och spela lite biljard, det var fullständigt främmande för mig. Egentligen är det här typiska tecken på självskadebeteende, men det insåg inte Georgios då.
– Jag tänkte aldrig på det som just självskadebeteende, det var bara något jag gjorde. Fyllan var ett sätt att döva smärta, frustration och aggression. När det inte räckte valde jag att ropa på hjälp på tydligast tänkbara sätt. Det som skulle bli vändningen hade lika gärna kunnat bli slutet. En kväll tog han en kökskniv och skar upp höger underarm. Sedan la han sig i badkaret och väntade in slutet. Han var kraftigt berusad. Lyckligtvis hade han sms:at ett avsked till sin syster. Hon och Georgios bästa vän Peter sparkade in dörren till hans lägenhet och körde honom till akuten. Dagen därpå ställde hans mamma till med en tillräckligt stor scen för att hennes son skulle bli ordentligt utredd.
– Ni ser ju att han behöver hjälp, gormade hon. Han kommer att dö av det här.
Utredningen som följde resulterade i diagnosen ADHD. Georgios var 25 år. Den som har läst om honom i andra tidningar får lätt uppfattningen om att diagnosen blev vändningen. Att allt sedan löste sig. Det är en sanning med modifikation. Initialt gjorde “förklaringen” honom deprimerad och förbannad.
– Jag tänkte att det var jävligt märkligt att ingen insett det här tidigare. All skada som hade kunnat undvikas. Jag och mamma började prata: “Var hon så duktig egentligen, den där skolpsykologen?”. Det fanns inte lika god kunskap om ADHD på den tiden, det köper jag. Men var man utbildad inom psykologi så borde man definitivt ha haft bättre koll. Jag tror att jag blev placerad i stökig-kille-facket, och så blev jag kvar där. Och jag fattade också att vissa i min omgivning skulle tänka: “Aha, nu kommer Jojje skylla allt han har gjort på ADHD”. Nej, det blev bara för mycket.
Tanken på all onödig smärta han tillfogat sig själv och andra fick honom paradoxalt nog att fortsätta skada sig själv. Några fler självmordsförsök gjorde han inte, inga regelrätta, men han festade hårt. Alkohol och kokain var favoritkombinationen; det var enda gången han upplevde ett totalt lugn inombords. Ett år efter att ha blivit diagnostiserad tvingades han sjukskriva sig från jobbet som PR-konsult. Hemma kämpade han med att hitta rätt dos för medicinerna han blivit anvisad. Elvange och Imovane. Georgios fick hjärtklappningar, kände sig personlighetsförändrad och grät ibland ohejdbart. I samma veva gjorde polisen husrannsakan hemma hos honom. Georgios dömdes för narkotikabrott, medhjälp till försäljning. En månads fängelse omvandlades till samhällstjänst. Georgios hjälpte till några veckor på en fritidsgård. Såg unga människor med framtiden för sig; det gjorde något med honom. Kort därefter pallrade han sig iväg till Bio Rio för att se kortfilmen Jag har ADHD, som han hade blivit tipsad om.
– Den förändrade allt! Det var första gången i mitt liv som jag inte har känt mig ensam. Det är kanske ingen annan i världen som är exakt som jag men det finns många som är väldigt, väldigt lika. Efteråt kom tanken ganska snabbt: Kan jag bli så här hjälpt av andras berättelser, så finns det andra som kan bli hjälpt av min.
I föreläsningssalen på Spårvagnshallarna klickar Georgios fram sitt CV som odiagnostiserad. Bland “meriterna” märks självmordsförsök, ekonomiskt haveri, psykologer, sabbade relationer, polisanmälningar.
– På toppen av min livsbana blev jag polisanmäld elva gånger på sju dagar, säger han ironiskt.
Sedan klickar han fram till andra CV. Kort efter sin första föreläsning startade Georgios företaget Underbara ADHD. 2014, när han blev antagen till den filantropiska stiftelsen Reach for changes inkubatorprogram, slutade han sitt jobb som PR-konsult för att ägna sig åt ADHD på heltid. Åhörarna ögnar igenom meriterna på andra sidan diagnosen: fil kand i kommunikationsvetenskap, hyllad sommarpratare, succéföreläsare, bästsäljande författare.
– Så kan det gå när man får rätt stöd, konstaterar Georgios.
Idag har han bara 20 minuter på sig; han tvingas snabbspola sig igenom livsavgörande händelser, men det känns ändå som att han når fram. Applåden efteråt är lång och ackompanjerad av uppskattande busvisslingar.
Några dagar senare, när vi träffas på hans kontor, på Epi Center vid Hötorget i Stockholm, berättar Georgios att han inte längre mår dåligt av att dra sin historia. Efter att ha gjort ett 500-tal föreläsningar upplever han inte längre de andningssvårigheter han led av i början. Dessutom är hans framföranden inte rakt igenom nattsvarta. Georgios ger hjärtskärande exempel på hur illa han behandlat sig själv, men belyser också de mer dråpliga konsekvenserna av intrycksallergi: som hans vana att alltid ha vrålhög grekisk musik i hörlurarna när han åker tunnelbana, ett måste om han inte ska förvilla sig bland alla intryck.
Georgios avdramatiserar gärna ADHD, men vägrar bagatellisera. Han behöver bara dra fingrarna över sin ärrknottriga underarm, ett av de fysiska tecknen på många år av självskadande, för att påminna sig själv om vad som står på spel.
– Vi måste förstå hur överjävligt och livshotande det här är. För att få en diagnos så ska dina symptom på ren svenska ha gjort att ditt liv gått käpprätt åt helvete. Därför blir jag förbannad när folk säger att de har “en släng av ADHD”.
– Kopplingen mellan ADHD och självskadebeteende måste utredas ytterligare, fortsätter han. Att unga människor skadar sig själva eller till och med tar sitt liv är det yttersta beviset på samhällets misslyckande. Det är vårt ansvar som kollektiv att hjälpa de som har störst behov av det.
Georgios, som konstant fipplar med någonting, fattar kulspetspennan som ligger framför honom på bordet. Han klickar fram spetsen, bara för att klicka in den igen. Ett klassiskt Jojje-tics, förklarar han.
– Jag vill att ADHD ska vara lika okomplicerat som en synnedsättning. Ingen ifrågasätter folks rätt att ha glasögon, och att då få individuellt anpassad styrka i glasen. Det är dit jag vill.
Kampen förs genom Underbara ADHD, Georgios skapelse, som är lika mycket utbildningsföretag som stödgrupp, har idag omkring 53 000 följare på Facebook.
– Jag skulle tro att vi är Europas största ADHD-community.
Underbara ADHD har tre mål: det första är att ge personer med ADHD en gemenskap och stöd för att finna de verktyg som får livet att fungera; det andra är att underlätta för deras omgivning; slutligen handlar det om att förändra hela samhällets syn. Hur hoppas han nå dit? Genom att föreläsa outtröttligt, förklarar Georgios. Han hoppas också att hans bok Underbara ADHD: den svåra superkraften ska vara en ögonöppnare. Liksom ADHD-lådan, den kvadratiska simulator som bland annat baxats till Almedalen och Bokmässan i Göteborg. Den som går in i boxen omsluts av rörlig bild. 13 olika skärmar medvetandegör vad det innebär att ha “intrycksallergi”. Upplevelsen varar i fyra minuter och 46 sekunder. Georgios öppnar själv dörren efteråt.
– Folk sitter ofta och gråter då. Lådan berör på djupet. Du kan läsa teori i fem år, utan att få den kunskap du får där.
Drottning Silvia har vistats där inne, likaså den förre utbildningsministern Gustaf Fridolin.
– Mitt yttersta mål är att Underbara ADHD inte ska behöva finnas. Jag vill att fantasi ska vara det enda som ska sätta gränserna för en människa med ADHD.
Han suckar.
– Det är tragiskt att det ska behöva bli en funktionsnedsättning innan det fångas upp. Börjar du skolan och får problem, då behöver du insatser. Jag var 25 när jag fick min diagnos så jag har inte haft det värst. Andra tvingas vänta tills de är 45 innan de får veta. Självkänslan tar stryk, men även självförtroendet och självbilden. Till slut går du omkring och tror att du är en idiot. Du tvingas in i ett utanförskap, och det leder lätt in på dystra vägar. Kolla bara på mig.
– Jag har svårt att tro att personer med ADHD har en medfödd benägenhet att självskada; för mig handlar det här om bemötande och om en omgivning som inte mäktar med. Det har lyckligtvis funnits delsegrar, tecken på att den där omgivningen inte längre är lika oförstående. I fjol, efter att läsa-skriva-räkna-garantin hade klubbats igenom, bjöd Gustaf Fridolin in Georgios att fira med tårtbuffé på riksdagen. Georgios hade lobbat hårt för reformen som garanterar tidiga åtgärder för skolbarn i behov av stöd.
En milstolpe helt klart, men det som känns allra mest i hjärtat är när någon kommer fram efter en föreläsning. Någon som känner sig värdelös och misslyckad utan att förstå varför. Någon precis som honom.
– Förra veckan var det en 14-årig kille som kom fram och grät och kände igen sig. Han ville bli utredd för ADHD men hans föräldrar sa “Vadå, vill du ha ADHD eller?”
Georgios Karpathakis klickar fram spetsen på kulspetspennan ännu en gång.
– Egentligen är det väldigt enkelt, säger han. Det är så många som känner sig fel, misslyckade och annorlunda. Kan man få oss att istället känna oss sedda, hörda och förstådda så kommer vi sluta att skada oss själva.
Text: Christian Daun
Foto: Anna Simonsson
