Clara Törnvall, kulturjournalist och producent på Sveriges Radio P2, fick diagnosen autism i vuxen ålder. Diagnosen har varit avgörande i att kunna förstå sig själv. 2021 gav hon ut sin debutbok Autisterna – kvinnor på spektrat.
Varför tror du att kvinnor med autism varit osynliga så länge?
– Det beror på att all tidig forskning gjordes på pojkar och män, vilket ledde till att diagnoskriterier anpassades efter män. Kvinnorna passade inte in och därför upptäcktes de inte. Autism yttrar sig olika hos pojkar och flickor, men det blev den introverte pojken med specialintressen relaterade till teknik och naturvetenskap som kom att prägla bilden av en autist.
Vad innebar det för dig att få din diagnos? Finns det både något positivt och något mindre positivt med det?
– Att få en diagnos innebar att få ett svar på gåtan som förföljt mig genom livet: Varför är jag annorlunda och varför känner jag så stark ångest? Det var en stor lättnad. Jag gick från att känna förvirring till att andas ut och komma hem. Diagnoser är förlåtande och hjälper en att förstå att svårigheter som kan verka sinsemellan olika har ett samband. Sedan betyder inte min diagnos att jag förväntar mig en massa hjälp från samhället för det behöver jag inte. Jag kan anpassa livet på egen hand.
Det negativa är möjligen att människor utan erfarenhet av autism har fördomar, men det bryr jag mig egentligen inte så mycket om. Det beror på okunskap.
Du har beskrivit att du gjorde många anpassningar som yngre för att ”passa in”. Skulle du säga att du fortfarande gör mycket anpassningar eller kan du slappna av lite mer och vara mer dig själv nu?
– Jag är mer tillfreds och bejakar mina autistiska drag mer nu. Försöker att inte kväva mina impulser att stimma, till exempel (att stimma är att göra upprepade kroppsrörelser för att balansera känslor och sinnesintryck). Däremot är det omöjligt att leva i ett samhälle där icke-autism är norm utan att anpassa sig. Jag kämpar varje dag med påträngande ljud, socialt samspel och att vara i oförutsägbara miljöer med många människor.
Upplever du att stigmat kring npf har minskat de senaste åren?
– Ja, till viss del. Men mediebilden är daterad. Många gammelmedier förstår inte stoltheten och gemenskapen som autister känner, det är en rörelse som främst finns i sociala medier, och har inte hängt med i tankarna om neurologisk mångfald och inkludering som vuxit fram på senare år. Den journalistiska vinkeln blir oftast att en npf-diagnos är någonting negativt. Många begriper inte att det inte är diagnosernas fel att annorlunda människor har svårt att finna sin plats i samhället. Det är svårare att passa in numera, men diagnoserna är ett symtom, de är inte orsaken.
Har du något du skulle vilja skicka med till andra kvinnor som diagnostiserats med autism?
– Mina bästa tips är:
- Sök upp sammanhang med andra autister.
- Sänk förväntningarna på hjälpen du kan få av exempelvis habiliteringen. Ställ in dig på att du måste anpassa livet själv, i annat fall riskerar du att bli fången i en byråkrati som tar mer än den ger.
- Välj ett yrke där du kan dra nytta av dina starka sidor. Undvik branscher med hög stress- och ljudnivå.
- Gå inte på samtidens myt om att man måste jäkta runt mellan en massa olika aktiviteter för att vara en modern människa.
- Skaffa ett enkelt hem. Krymp livet, skala bort prylar och måsten.
- Omge dig med öppensinnade människor.
- Lyssna inte på fördomar från de som ”inte tror på” diagnoser.
- Var stolt över dig själv och din unika hjärna.
En intervju av Hanna Kihlander
