Covid-19-krisen synliggör äldres behov av anonyma andra – de personer i våra vardagsliv som kravlöst bekräftar att vi finns till som människor. Den fysiska distansen begränsar möjligheten till ett vänligt “hej”. Äldrelinjen blir för många en säker mötesplats för medmänsklig, anonym samvaro och möjliggör diskussioner om hur det går att hitta gemenskap i isoleringen.
Under Covid-19-pandemin behöver äldre människor förhålla sig till kontakten med andra människor som en potentiell risk. Vår studie av samtal till telefonlinjen Äldrelinjen visar att krisen väcker många frågor om sociala relationer hos de äldre inringarna. Men medan medier framför allt har lyft fram saknaden efter barn och barnbarn pekar vår studie på att förlusten av anonyma relationer i vardagen är särskilt betydande för den grupp av äldre som i många fall redan före pandemin upplevde ensamhet och isolering.
Vid tidigare pandemiska kriser, som vid Sars-utbrottet 2003, har forskare observerat ökad psykisk ohälsa i befolkningen och Covid-19-pandemin riskerar att utlösa liknande problem. Forskning om äldre människors situation under Covid-19-pandemin pekar i olika riktningar när det gäller psykiskt mående. Medan vissa studier visar att många är oroliga för att bli sjuka rapporterar andra att äldre generellt inte upplever mer oro under krisen jämfört med tidigare.
En enkätstudie från Spanien visar också att äldre människor med positiv syn på sitt åldrande är mer motståndskraftiga mot psykologiska effekter av pandemin än yngre människor. Samtidigt finns det en mindre grupp äldre som är speciellt utsatta, kanske för att de redan innan upplevde ensamhet eller psykisk ohälsa. En slutsats från den här forskningen är därför att upplevelserna inom gruppen äldre sannolikt varierar stort och att det är särskilt viktigt att bättre förstå hur man kan hjälpa den grupp bland äldre som far illa under krisen.
Eftersom de enkätstudier som hittills gjorts pekar i delvis olika riktningar, finns det ett stort behov av kvalitativ forskning som belyser de olika sätt som äldre själva förstår och hanterar sin situation. En av de få kvalitativa studier som finns visar att Covid-19-patienter i olika åldrar som lever i isolering kan ha behov av att reflektera över och förhålla sig till sociala relationer, familj och lokal gemenskap, såväl som den massmediala bilden av pandemin.
Kunskap baserad på kvalitativ forskning är särskilt angelägen när det gäller den grupp äldre som upplever behov av sociala stödinsatser, vilket är kännetecknande för dem som vänder sig till Äldrelinjen. Vår forskningsstudie ger insikt i hur stödsökande äldres sociala relationer har förändrats under pandemin och vad som upplevs som särskilt svårt. En viktig slutsats från studien rör betydelsen av anonyma relationer, det vill säga den sortens vardagliga kontakter som ibland avfärdas som ytliga eller oviktiga – till exempel att säga hej till någon i en butik, att omge sig med andra människor i gruppaktiviteter eller att möta någons blick på stan.
Artikeln bygger på 108 samtal till Äldrelinjen, som spelades in mellan slutet av juni och början av augusti 2020. Inspelningarna skedde med både volontärers och inringarnas informerade samtycke, som gavs innan samtalet påbörjades (Etikprövningsmyndigheten, Dnr 202-01808). Samtalen analyserades genom tematisk analys för att identifiera mönster i materialet.
I samtalen märks en dubbelhet hos inringare, där längtan efter samvaro blandas med osäkerhet och oro. När det gäller personliga relationer kan inringare oroa sig för partner, släktingar eller grannar. Inringare oroar sig också för att utsättas för smitta trots egen försiktighet, om andra är mindre försiktiga än inringaren själv. Bland många finns en ovilja att dela sin oro eller sitt ökade behov av stöd med barn eller vänner. Inringare uttrycker att de vill undvika att bli en börda eller framstå som gnälliga, vilket kan innebära att de själva begränsar sina sociala relationer på ett sätt som förstärker effekterna av den fysiska distanseringen.
Inringarna berättar också att deras kontakt med vad vi kallar anonyma andra under pandemin begränsats kraftigt. En återkommande reflektion i samtalen är att vardagliga, små möten är viktigt för det egna måendet. Inringare beskriver till exempel hur de saknar att röra sig bland människor på offentliga platser.
En person berättar hur hon brukar åka till mataffärens parkering för att sitta i bilen och bara titta på människor. Hon beskriver sitt behov av att se och omge sig med andra människor >>för hur det än är kan man sätta sig där det är andra människor om man bara håller avstånd, att man känner att det finns fler<<. Sådana möten innebär en bekräftelse av att världen är sig lik och att vardagslivet fortgår i samhället.
Möten med anonyma andra framstår som särskilt viktiga för personer som upplever oro och ångest. I följande samtal beskriver inringaren hur hon trotsar sin rädsla för viruset för att må bättre. Volontären bekräftar upplevelsen och lyfter fram vikten av att bara bli sedd av andra.
Inringare: Jag vet att jag inte ska gå till affären men jag brukar gå på kvällen innan dom stänger då. Då spritar jag händerna, det står sprit där. Och då märker jag att jag mår mycket, mycket bättre, den här sociala biten, att bara få gå till affären och handla liksom.
Volontär: Ja visst, och säga “här är jag” och säga “hej” åt en expedit.
Inringare: Ja.
Volontär: Dom små, små sakerna betyder så oerhört mycket.
Inringare: Ja, jag känner det när jag har varit till affären.
När kontakter med andra människor begränsas kan till exempel vårdbesök få en stor betydelse: “Livet blir ganska enformigt, nu var jag hos fotvården och det var underbart att prata med en människa.” Liksom i föregående citat kopplas här mötet inte till en särskild annan, utan poängen är just anonymiteten. När ett sådant vardagligt möte tas ifrån oss blir dess betydelse för att vi ska känna oss som en människa bland andra tydlig.
Pandemin har inneburit att organisationer som tidigare erbjudit mer eller mindre anonyma möten begränsat sina verksamheter. En inringare berättar till exempel om sin ensamhet och säger att hon tidigare ändå brukade ha ett visst umgänge genom att delta i kyrkans aktiviteter. En annan inringare som i vanliga fall brukar hjälpa till som kyrkvakt berättar att sedan Covid-19-pandemin är “allt borta”. För inringaren blir nedstängningen av verksamheter inom kyrkan begripliggjord som ett exempel på att allt tas bort. Sådana uttryck synliggör det extrema i krisen – upplevelsen av en total frånvaro. Frånvaron kan förstås som en brist på tillgängliga resurser för att synliggöra den egna betydelsen som en människa bland andra.
Hemtjänsten är en annan organisation som nämns både som tröst och risk. När många sociala kontakter begränsas blir det vardagliga samtalet med hemtjänstpersonalen desto viktigare. En inringare berättar till exempel att hon är helt ensam, förutom de tre timmar i veckan som hemtjänsten är där. Överlag pratar inringare om sin hemtjänstpersonal med värme, men personalen beskrivs också som stressade. När en volontär frågar en inringare som inte varit ute på länge om hemtjänstpersonalen kan hjälpa, svararen inringaren: “Då har hon så mycket att göra så jag tycker inte att vi hinner gå ut så mycket.” Som hemtjänsten är utformad menar inringaren att den saknar tillräcklig flexibilitet för att möta deras behov, till exempel av utomhusvistelse. Inringare berättar också att de avbeställer hemtjänstens besök på grund av oro för smittan. På så sätt försvinner en viktig källa till social kontakt.
Telefonlinjer såsom Äldrelinjen har en speciell roll att spela, både i relation till en anonym gemenskap och som en ersättning för bristande personliga relationer. För många inringare är ömsesidigheten viktig, och de frågar själva de anonyma volontärerna om deras vardag. Äldrelinjen verkar på det sättet ersätta en del av den vardagliga socialiteten. Medan frustration, rädsla och oro är ett återkommande ämne är det också många samtal som behandlar helt vardagliga saker: vädret, blommor som växer i trädgården, boktips eller radioprogram. Att få dela dessa saker med någon verkar kunna bli en ersättning för den uteblivna vardagen. “Jag tycker alltid att det är lite trevligt, jag brukar alltid ringa till folk och prata med nån för jag har lite ont av oro och ångest och det har man ju fått i den här coronakrisen ännu mer.”
Med tanke på betydelsen som telefonlinjer får i krisen är det förståeligt att många uttrycker frustration över att det är svårt att komma fram till Äldrelinjen och andra stödlinjer. Svårigheten att komma fram lyfts särskilt vid helger och högtider, och måndagsmorgnar då människor kanske väntat under helgen med att ringa. Det här är tider då många människor har saker i sina kalendrar, inte minst barn och barnbarn, vilket synliggör inringarnas utsatta position. Samtidigt är de allra flesta positiva trots lång väntan. En person som ringt tolv gånger utan att få svar säger “Vad jag är glad att jag kommit fram!” när hon äntligen får svar, och skrattar. En annan inringare som kommer fram efter flera försök säger att hon är “jättetacksam”.
Både inringare och volontärer beskriver återkommande den nya situationen i relation till en abstrakt gemenskap. Några pratar till exempel om “den svenska linjen”, det vill säga Sveriges sätt att hantera pandemin i jämförelse med andra länder. Andra pratar om sig själva i förhållande till en mänsklig gemenskap som berörs i sin helhet och som kommer att finnas kvar efter krisen. För personer som berättar om motsatsen till en abstrakt gemenskap, alltså samhället som hot, framstår istället framtiden som något de exkluderas från. Att känna sig ensam och utsatt i förhållande till en större gemenskap kan göra att krisen upplevs som speciellt svår. Dessutom uttrycker flera inringare att det är svårt att finna gemenskap och tröst genom tillhörigheten till gruppen äldre, eftersom äldre människor under pandemin isoleras från varandra.
Sammantaget visar vår analys hur krisen för de äldre inringarna innebär en slags frånvaro – ett slut på vardagen såsom den tidigare sett ut och ett ökat behov av att reflektera över sociala relationer som inte längre kan tas för givna. Detta ökar förståelsen för vilka aspekter av krisen som har betydelse för människors mående. De tomrum som lyfts fram i samtalen visar på en brist i samhällets bemötande av äldre personer under krisen. Bilden som framträder är att äldre som söker stöd inte i tillräcklig grad har tillgång till nya sammanhang som kan svara mot behoven av social kontakt när tidigare källor till gemenskap försvinner.
Förutom personliga relationer och tillhörigheten till ett abstrakt “vi” är det viktigt att ha tillgång till det som vi i den här artikeln har kallat för anonyma andra. När äldre personer som upplever ensamhet inte kommer ut i samhället – till affären, på promenad, till kyrkan eller pensionärsföreningen – och på så sätt träffar anonyma andra, riskerar ensamheten att cementeras.
Inringarna beskriver ansträngningar för att skapa någorlunda trygga sätt att närma sig människor, såsom att se och heja på människor på avstånd, befinna sig i en bil eller ringa till stödlinjer. De som på så sätt träffar anonyma ger uttryck för en minskad oro och ångest – att kunna heja på en expedit och få ett hej tillbaka visar att världen faktiskt på ett fundamentalt sätt är sig lik. En viktig slutsats i denna studie är att stödlinjer fyller en viktig funktion för att de erbjuder möjligheten att dela upplevelser av frustration över situationen, men också för att de erbjuder småprat om saker som radioprogram, blommor, katter och böcker. Studier av stödlinjer för äldre har påpekat att tillgänglighet och anonymitet är viktigt för att äldre personer ska våga prata om upplevelser av ensamhet, vilket i andra sammanhang kan vara stigmatiserande.
Vår studie pekar också på andra aspekter av anonymitet och tillgänglighet, som handlar om kravlöshet och säkerhet i krisen. En fråga för vidare forskning är hur förutsättningarna för bra anonyma samtal ser ut, där det är angeläget att utveckla metoder som kan öka samtalens kvalitet och på så sätt bidra till att förbättra stödet till äldre som upplever ensamhet och social isolering.
En text och en studie av:
Clara Iversen, lektor vid Centrum för socialt arbete, Uppsala universitet.
Marie Flinkfeldt, biträdande lektor vid Centrum för socialt arbete, Uppsala universitet.
David Redmalm, lektor i sociologi vid Akademin för hälsa, vård och välfärd, Mälardalens högskola.
Marcus Persson, docent och lektor i sociologi vid Avdelningen för sociologi och pedagogik, Linköpings universitet.
Äldrelinjen
Under Covid-19-pandemin har både antalet samtal till Äldrelinjen och antalet volontärer som tar emot samtalen ökat markant. Under hela 2019 tog Äldrelinjen emot 4 100 samtal. Under 2020 tog Äldrelinjen i stället emot 23 714 samtal. Det är en ökning med 473 procent.
