Ge en gåva

Min pappa är ingen pinne i statistiken

Per Naroskin skriver om pappans åldrande, som kom snabbare än väntat. Det har väckt tankar kring likheten mellan barndom och ålderdom, och tvingat honom att ta många obevekliga beslut.

Under en middag med några vänner nyligen berättar jag att jag blivit tvungen att avbryta min semesterresa för att pappa blivit dålig. Direkt när jag sagt det börjar alla tala om helt andra saker.

– Hallå, avbryter jag. Någon kanske undrar hur det var med min pappa?

En av vännerna klargör:

– Det blir inga frågor på det.

Allas pappor är antingen dåliga eller döda. Det är det normala i vår ålder. Krasst, men han har förstås rätt. Vi är allihop i övre femtioårsåldern och det är naturens gång att våra föräldrars åldrande och död är en del av livet numera. Min pappas åldrande kom snabbare än väntat. Från svårigheter att gå till hjärtsvikt, njursvikt och kognitiv svikt på ett par år. Han har inte bara ramlat många gånger hemma, utan faller sakta men obevekligt mot livets botten. Det enda vi anhöriga verkar kunna göra är att göra landningen så mjuk som möjligt.

Det är en svår balansgång; att varken hoppas och förvänta sig bättring, eller att ge upp och räkna ut honom i förtid. Samma karusell, om och om igen med hemtjänst som larmar, ambulans till akuten, remiss till geriatriken, utskrivning till hemmet, ramlar och tillbaka till akuten och så vidare. Till sist det avgörande, oönskade men nödvändiga beslutet om rätt till vård- och omsorgsboende. Allt går mycket snabbt när en ledig plats dyker upp. Rummet är litet och ganska skamfilat: här och där har den gråbeiga färgen lossnat från väggen. Personalen är snäll och pratar lite för hurtigt på bruten svenska.

Jag jobbar hårt på att vara en god anhörig, en som balanserar omsorg med respekt. Rummet är tomt så när som på sängen och han vill inte ha dit sina möbler hemifrån. Särskilt inte tavlorna.

– Tar man hit tavlorna är det definitivt, säger han. Då kommer jag aldrig härifrån.

Vi pendlar mellan att tycka oss komma med vita lögner och att känna oss manipulativa. Vi låtsas att det kanske är möjligt att kunna återvända hem. Första kvällen lyckas pappa trycka på de rätta knapparna och ringa till mig.

– Jag måste härifrån, utbrister han. Det här är vansinne. Alla andra åldringar här är zombies.

Det ligger något i det, trots att det är en somatisk avdelning. Människor som gradvis blivit alltmer förvirrade blir kvar och bara nykomlingarna är pratbara. Han själv befinner sig i limbo, för dålig för att kunna bo hemma men för frisk för att förlika sig med institutionslivet. Det är så sorgligt att se tillvarons torftighet. Inte för att det inte är fint nog, utan för avsaknaden av alla personliga val och avtryck. Jag har aldrig kunnat förlika mig med synen på åldrande som att gå i barndom. Men visst finns där likheter. Framför allt i rollen som anhörig. Inför pappas äldreboende känner jag som när barnen var små och skulle skolas in på dagis eller börja en ny skola. Samma förtvivlade önskan att han ska hitta kompisar, samma förhoppning att kunna skydda och att få personalen att förstå hans särskilda behov. Och samma frågor då som nu: Vad är rimligt att begära och vad måste man acceptera? När måste man släppa greppet?

För att slippa känna efter blir jag rationell och effektiv. Men enstaka ögonblick överväldigas jag av verkligheten. Som när jag ser pappas böjda rygg över rollatorn och minns hur stark han varit, hur tröttande hans energi och okuvliga optimism kunde vara. Jag inser att det jag upplever nu inte på något sätt är unikt. Men det är min pappa jag pratar om. Jag har bara en och jag vägrar att låta honom reduceras till en pinne i statistiken.

Författare: Per Naroskin.

Per är psykolog och psykoterapeut. Förutom sitt kliniska arbete är Per även dramatiker och en av panelmedlemmarna i radioprogrammet Spanarna. Han är även författare till en rad böcker, bland annat Styrfart på jobbet, Styrfart i kärlek och Styrfart i medelåldern.