Ge en gåva

Melika: ”Det tog mig nästan 30 år att hitta min identitet”

Kvinnan framför mig utstrålar en slags kraftfull energi, känns säker och trygg i sig själv och inte för ett ögonblick skulle någon kunna ana vilka demoner hon kämpat mot under större delen av sitt 33-åriga liv.

– Jag brukar tänka att jag har levt mitt liv i tre faser där 2007 är min mittpunkt. Innan dess levde jag på ett sätt, omedveten om vad som pågick inom mig och vem jag var. Det var innan jag fick mina diagnoser…

Melikas liv började i Iran där pappan satt fängslad och torterad under flera år för sitt politiska engagemang mot regimen redan innan hon föddes. Melikas mamma och äldre syster blev också fängslade en tid, vilket satte djupa spår i den lilla familjen. När pappan släppes till slut var han svårt traumatiserad, och Melika föddes in i en familj i kris som året därpå fick uppehållstillstånd i Sverige som politiska flyktingar.

– Vi hamnade först i Landskrona och sedan i Stockholm. Det tog tid för mina föräldrar att anpassa sig. De hade sin iranska bakgrund och rötter, medan jag i princip föddes här vilket gjorde min acklimatisering mycket lättare.

Självklart skapades det konflikter och motsättningar. Både genom kulturkonflikten som uppstod när Melika blev äldre och mer och mer ville leva på sina svenska villkor, men också för att Melikas pappa framför allt, var djupt traumatiserad av sin bakgrund, vilket påverkade hela familjen. Föräldrarna gick snart skilda vägar och Melika delade sin tid emellan dem.

– Min syster är 8 år äldre och hade upplevt pappa före fängelsetiden, när han var mer normal. Hon hade lättare att leva mer som en iranier även i Sverige, med iranska vänner och iranska fester. Det gjorde inte jag.

Men det var inte så lätt – Melika kallades för Damp-ungen och var en riktig bråkmakare. Hon visade upp ett pokerfejs och var stenhård utåt, men självklart dolde hon en väldigt känslig insida, höll sig för sig själv och grät ofta. Någonting var fel, det visste hon, men vad?

– 2007 nådde jag botten och rasade riktigt djupt ner i en depression. Det fick till följd att jag för första gången egentligen på riktigt sökte hjälp och började utredas, vilket tog flera år. Så småningom hittade läkarna inte bara en utan åtta diagnoser! Det var bland annat Borderline, ADHD, PTSD, paniksyndrom, depression, dyslexi, ätstörningar… Inte konstigt att mitt liv varit kaosigt! När jag äntligen fick rätt behandlingar började nästa fas av mitt liv. Ett slags återhämtande.

För trots, eller kanske tack vare sina diagnoser har Melika alltid varit driven och målmedveten. Vilket gjorde att hon började jobba som 16-åring och så småningom plugga till socialpedagog, för att hon verkligen drevs av att jobba med ungdomar och försöker hjälpa dem att inte hamna i hennes situation.

– Jag har alltid fått hävda mig i en mansdominerad värld, för mina intressen är hiphop, gaming och TV-spel. Gillar inte smink och mode, utan har alltid sökt mig till den killigare världen. Jag har dragit igång en gamingsida på nätet, men där har jag blivit utsatt för näthat. Det ingår för att jag är tjej, för det är en mycket sexistisk värld. Men ingenting skrämmer mig –det har säkert också med min bakgrund att göra.

Sedan 2014 har Melika varit öppen med sina diagnoser, skrivit och pratat om dem på sina sociala medier. Nu har hon även samlat sina erfarenheter i en bok om sitt liv som kommer ut i dagarna och heter just ”8 diagnoser”. Det är en berättelse om trauma och övergrepp men också om att tro på sig själv och fokusera på det positiva.

– Jag skrev boken för att visa att oavsett vad du går igenom så finns det ljus. Jag har trotsat min barndom och tagit mig framåt. Man måste lite på sin inre kraft.

– Idag lever jag i en tredje fas där diagnoserna inte styr inte över mig – det är jag som styr över dem. Diagnoserna är inte mitt liv längre. Om jag fick tala till mitt yngre jag så skulle jag säga – lugn, det kommer att ordna sig. Med lite vilja går allt.