Man ska vara rädd om sina måsten – Mind
Ge en gåva

Man ska vara rädd om sina måsten

Att hantera krav och förväntningar på livet – men även kunna acceptera motgångar och lära sig något av dem – är en del av ett hållbart leverne, menar psykolog Åsa Kruse.

Är vi dåliga på att hantera livet?

– Det beror självklart på vem du frågar men en spaning jag har är att det är en generationsfråga i mångt och mycket. Vi som är 40-60 år och generationen efter oss har ofta väldigt höga krav på att livet ska vara en resa i medvind. När vi drabbas av livets normala motgångar har vi låg acceptans och tänker att så här ska inte livet vara. Vi är rädda för negativa känslor och vill omedelbart ha bort dem.

Menar du att det är svårare att känna sig tillfreds i vår tid än det var i tidigare generationer, trots all utveckling som skett?

– Ja, på vissa sätt tänker jag att det är så. Förr hade man i större utsträckning religionen att luta sig mot, man strävade efter självförbättring, man skulle uppfylla vissa krav gentemot andra och utvecklas genom att uppnå vissa mål. Idag är målen mer kopplade till vårt ego, vilket kan kännas mer ytligt. Vi upplever att saker är meningslösa och till ingen nytta, klättrar på någon stege som vi inte vet vart den leder. Då kan man uppleva att man slösar energi på något som inte ger en något.

Så om vi skulle försöka leva mer hållbart på ett psykologiskt plan, vad behöver vi då?

– I första hand skulle jag säga att det är viktigt att man har en uppgift, något som ger tillvaron mening. Det behöver inte vara några stora uppgifter, det kan handla om att man ska sköta en trädgård, ta hand om barn, ta hand om djur, sådant som ger tillvaron struktur. Man ska vara rädd om sina måsten; oavsett om det bara handlar om att gå upp, städa, plugga eller handla. Men också att man försöker ha ett socialt liv, trots att omständigheterna runt pandemin har gjort det svårare, särskilt om man lever ensam. Att man har någon som man kan prata med. Att intressera sig för andra är ett annat sätt att skapa mening och välmående. Vi behöver andras inblick och perspektivtagande på vårt liv för att inte falla in i pessimistiskt tänkande, vårt psyke är i första hand inställt på att upptäcka det som är svårt, hotfullt och se faror. Därför är det lätt att man tolkar tillvaron negativt.

Det kan ju vara lättare sagt än gjort nu när social isolering är ett faktum för väldigt många, i synnerhet äldre personer, vilket vi på Mind har fått svart på vitt på i de väldigt många samtalen till vår äldrelinje. Tror du att vissa är sämre rustade för ensamhet och är det något man kan träna på i så fall?

– Så klart är många väldigt påverkade av sin ensamhet även om jag tror att det finns två läger. Vissa är mer introverta och gillar att vara ifred. För andra kan >>ensamhetsskräck<< vara ett stort handikapp, där man har fått för sig att man inte klarar av att leva ensam eller vara ensam längre stunder. Det går självklart att träna på, för att så småningom upptäcka att det inte är så farligt utan kan vara ganska skönt ibland. Att klara av påtvingad ensamhet handlar nog om en kombination av acceptans och – faktiskt – träning.

Vilka hälsofrämjande faktorer kan behövas för att vi ska må bra psykiskt?

– Ta alla tillfällen som finns till kontakt med andra – vi mår bra av det! Hitta mening i det lilla. Äldre människor brukar vara mycket bättre på det, det verkar komma med åldern. Yngre personer tycks behöva mer >>buller<< för att vara nöjda. Försök också att skapa en bra energibalans i kroppen med sömn på regelbundna tider och motion. Gärna i naturen som har en hälsofrämjande effekt. Jag brukar också höja en varningsflagg för sociala medier. Visst finns positiva sidor nu i tider av fysisk isolering. Men sociala medier föder en konstig kultur: att man måste synas, se på andra och jämföra sig. Det gäller inte bara ungdomar utan även äldre har jag märkt, som blir stressade av att kanske inte vara i rätt sammanhang. Så att vara medveten om det är viktigt.

Intervju av: Lolo Westerman

Åsa Kruse är leg psykolog, leg psykoterapeut och författare. Hon har just utkommit med boken Verklighetsglappet. Boken handlar om att kunna och våga se både livet och sina förmågor som de är. Att varken sträva mot en omöjlig idealbild eller ge upp realistiska framtidsplaner i förtid, att varken över- eller underskatta sin kapacitet.