Kinsi Eid är diplomerad samtalsterapeut och kognitiv coach och jobbar som skolkurator i Stockholm. Hon föreläser för Riksförbundet Hjärnkoll och har skrivit boken Jag, Kinsi, den bortkomna flickan, som handlar om den verbala och fysiska misshandel hon blev utsatt för som barn och de spår det satt.
I din bok beskriver du vad du blev utsatt för som ung, den ångest du led av och hur den uttryckte sig. Kan du berätta?
När jag var 3 år gammal lämnades jag bort till en främmande kvinna och när inbördeskriget i Somalia bröt ut tvingades jag fly med henne och hennes familj. Vi flydde genom Kenya, Syrien, Ryssland, Danmark och hamnade till slut i Sverige, i Borås, där jag växte upp.
Den här kvinnan utsatte mig för både fysisk och psykisk misshandel hemma, jag behandlades inte som en del av familjen och fick genomlida både hot och hat. I skolan trodde varken lärare eller skolsköterskan på mig när jag berättade vad som hände hemma. Jag var så liten och det fanns inte en enda vuxen jag kände att jag kunde lita på. Genom nästan hela min barndom fick jag lära mig att jag inte var något värd. Och till slut började jag tro på det.
Jag tog på mig allt ansvar för hur jag blev behandlad och jag kände sådan skuld och skam för den jag var. Jag tänkte ständigt att jag inte förtjänade att leva och när jag gick i åttonde klass gjorde jag mitt första självmordsförsök.
Några år senare, när jag var 15 år, utsattes jag för en väldigt grov misshandel och då blev jag äntligen flyttad till en jourfamilj. Det var första gången jag fick sova i en varm säng och i ett tryggt hem. Jag blev sedan flyttad till en fosterfamilj och det var det bästa som någonsin hänt mig. Men inuti kände jag fortfarande likadant. Jag led av ångest, depression och PTSD efter upplevelserna från kriget och flykten från Somalia och allt som skedde efter att vi kommit till Sverige. Psykiskt mådde jag allt sämre och försökte vid flera tillfällen ta mitt liv.
Jag ropade på hjälp på så många sätt, men ingen försökte prata med mig om vad som hade hänt tidigare och läka de sår som fanns, man såg medicinering som den enda lösningen. Min fostermamma, Karin, räddade mig. Jag är så väldigt tacksam för henne. Efter mitt sista självmordsförsök såg hon till så att jag fick träffa en psykolog.
När bestämde du dig för att skriva Jag, Kinsi, den bortkomna flickan?
Det var en lärare på Folkhögskolan som såg och förstod min vilja att berätta vad jag gått igenom och som uppmuntrade mig att skriva en bok.
Hur har skrivandet hjälpt dig?
Det har gått upp och ned ända sedan jag började skriva på boken. Jag ville jobba igenom mitt trauma och den sorg jag kände för att kunna gå vidare i livet och släppa alla svåra och jobbiga minnen en gång för alla. Det har boken hjälpt mig med. Det känns som att jag har lämnat ifrån mig en massa tunga stenar som jag gått och burit på hela livet. Att skriva gav mig möjlighet att vårda den lilla Kinsi och samtidigt låta den vuxna Kinsi komma fram och det betydde mycket. Jag lyckades släppa det som hänt mig och till och med förlåta dem som behandlat mig illa. Det fick mig också att inse att jag vill hjälpa barn som går igenom samma sak som jag gjorde.
Varför kändes det viktigt för dig att skriva den här boken?
2006 fick jag veta att en av döttrarna i familjen jag flydde till Sverige med hade fått ta över min roll i hemmet, hon hade blivit utsatt för samma misshandel som jag och när hon var 22 år tog hon sitt liv. Idag skulle hon ha varit 37 år. Jag kände en enorm skuld för att jag lämnat henne kvar, men idag har jag kommit till freds med att det inte var mitt fel. Jag led länge av att jag inte kunde hjälpa henne och jag bestämde mig då för att kämpa för henne också och berätta hennes historia likväl som min egen.
Jag vill också sprida kunskap och synliggöra verbal och psykisk misshandel av barn i hemmet. Jag vill öppna upp för samtal om den här typen av misshandel samt de blockeringar och trauman som det kan ge.
Vem vänder sig boken till?
Boken vänder sig till alla som behöver känna hopp och till dem som har gått eller går igenom samma sak som jag. Den vänder sig också till vuxna som möter barn i sitt arbete. Lyssna på dem. Tro på dem. Ett barn som utsätts för psykisk misshandel kommer att kämpa med det traumat genom hela livet. Låt ingen falla mellan stolarna så som jag gjorde.
Hur ser ditt liv ut idag?
Efter 30 år fick jag åter kontakt med min mamma och 2017 återvände jag till Somalia för att träffa henne. Tomheten från de senaste 30 åren fylldes med kärlek och den enorma längtan jag haft inom mig försvann i samma stund som hon tog mig i sin famn. Jag blev den där lilla Kinsi igen. Det var en obeskrivlig känsla och ett oförglömligt möte. Jag har aldrig upplevt den värme som hon gav mig under så kort tid. Jag hade inte förstått hennes sorg, saknad och längtan förrän den dagen. Den resan var så värdefull för mig och jag är tacksam att jag hann göra den innan jag själv blev mamma. 2019 fick hon träffa sitt barnbarn, det var samma år som boken kom ut, och kort efter det gick hon bort. Jag fick känna henne i 5 år och det är den bästa gåva jag fått, det läkte mig.
Vad hoppas du kunna uppnå med ditt arbete och ditt skrivande?
Jag vill skapa inkludering. Många tror att om man är muslim, eller tillhör någon annan religion, så behöver man inte prata om hur man mår. Men man kan vara troende och må dåligt samtidigt. Många unga tjejer med slöja tror inte att de ska prata om hur de känner, psykisk ohälsa ingår inte i det de får lära sig. Jag vill inspirera alla unga till att prata mer om hur de mår, de ska veta att det inte är något att skämmas för. Om man mår dåligt så är det okej att be om hjälp. Men mest av allt vill jag skapa förståelse. Att man inte orkar leva betyder inte att man vill dö. Det är ett rop på hjälp och det finns stöd att få.
En intervju av Tove Lundgren
