– När skammen kliver upp på scenen då går empatin av. Det säger Jojo Tuulikki Oinonen, som fick sitt eget skamuppvaknande under sin utbildning till gestaltterapeut.
Jojo Tuulikki Oinonen fick sitt skamuppvaknande under sin utbildning till gestaltterapeut. Hon upptäckte att anledningen till att hon aldrig hade känt känslan av skam inte berodde på att hon var fri från skam, utan snarare så skamfylld att hon behövt starka försvar för att kunna överleva.
Jojos egen process och hennes fördjupning i skam under utbildningen, fick henne att vilja sätta skam på kartan och göra det transparent och förståeligt. I dag hjälper hon många att få kontakt med sina känslor och läka sina sår genom att synliggöra skammens verkliga natur.
Impulsen vi får vid en skuldreaktion är att vi vill reparera, ställa till rätta och be om ursäkt. Där är empatin närvarande, vi kan ställa oss i den andres skor.
Jojo Tuulikki Oinonen anser att June Tangney fångat skillnaden mellan skuld och skam bäst, genom att definiera den centrala skillnaden som närvaron av empati.
Skammen däremot går till attack mot ens egen existens, självet, genom den inre kritikerns röst.
– Man kan säga att när skammen kliver upp på scenen går empatin av den, de kan aldrig vara närvarande samtidigt. Skam skapar alltid ett slags brott i relationen till den andre. Skammen är ständigt närvarande att förhålla sig till. Självmedkänsla kan verkligen vara till stor hjälp för att hantera skammen i vardagen och i en terapiprocess, säger hon.
Vi som ska hjälpa människor behöver också vara tillräckligt kärleksfulla mot oss själva och vår egen skam, menar Jojo Tuulikki Oinonen.
– Om jag inte själv mött mina egna skamreaktioner, kan jag ha svårt att ge det stöd mina klienter behöver med sin skam.
Skam som fysisk reaktion
Jojo Tuulikki Oinonen beskriver känslan av skam som fysiologiska reaktioner.
– När man observerar barn ser man tydligt att de först bryter blicken och sedan kryper ihop – en slags freeze response under en kort stund – och upplever starka obehagskänslor genom skammen, som maktlöshet och värdelöshet. Då gör jaget något finurligt och allierar sig med en annan känsla, för att självet inte står ut med det obehaget.
Den sekundära reaktionen, alliansen med en annan känsla, kan vara till exempel ilska, och får oss att gå till attack utåt, skylla på andra, och det i sin tur skapar en tillfällig frist från maktlösheten, vilket får oss att känna oss mer kraftfulla igen. Det kan också vara att man drar sig undan och blir ledsen.
Skam kan illustreras i en kompass
De här olika strategierna – som beskrivs bra i Nathansons ”Skamkompassen” – är ens skyddskompisar som är oerhört värdefulla i vissa situationer. De går igång av själva driften att undvika exponeringen av sårbarhet eller värdelöshet och misslyckande. Exponering just när vi inte vill bli sedda, är en viktig ingrediens i just skam.
Bilden illustrerar en skamkompass, och baseras på D. Nathansons teori om skam.
Det finns två centrala mänskliga behov som är kopplade till skam, menar Jojo Tuulikki Oinonen; autonomi och tillhörighet. Mellan dem finns en inneboende spänning. Man behöver dels förtroende till sin egen kapacitet, och dels hantera faktumet att ingå i en gemenskap.
Det kräver en viss anpassning, ett behov av att känna och utforska vår autonomi, barnets växande i ”Jag kan själv!” och vi behöver bli sedda och bekräftade som de vi är och även i rätten att få utforska världen. Det är kopplat till den sunda stoltheten över oss själva.
– Ytterligare ett grundläggande behov, säger Jojo Tuulikki Oinonen, är tillhörigheten att ingå i en grupp som ger skydd, trygghet och gemenskap. Den sunda anpassningen handlar om att vi i en tillhörighet är många med behov, så det lilla barnet behöver också stöta emot tillhörighetens gränser.
Det är själva ”hur:et” som dessa gränser uttrycks på från ledarna i en tillhörighet, som antingen utvecklar sig till en sund skamkänsla eller giftig skam.
– Att bli utesluten eller känna att det är något fel på mig eller att jag inte känner mig trygg, skapar giftig skam. Att bli repetitivt hånad, skrattad åt eller bli utsatt för fysiska och psykiska bestraffningar – men också missbruk av olika slag och övergivenhet – skapar en oförutsägbar tillhörighet och är djupt skammande.
Empatiska vuxna nyckel för sund skamkänsla
Barn som växer upp med tillräckligt empatiskt inkännande vuxna utvecklar en sund skamkänsla, säger Jojo Tuulikki Oinonen. Då får de hjälp med att hantera sina känslor när skammen guidar dem i växlingen mellan utforskandet av självständigheten och tillhörighetens ramar.
De vuxna har någorlunda koll på sina egna behov och känslor och därmed sina personliga gränser. De kan empatiskt sätta sig in i hur det blir för barnet när hen misslyckas med att hantera gränserna.
– Att barn känner skam är inget farligt, det farliga uppstår när barn lämnas ensamma att hantera den eller när de skambeläggs ytterligare i sina försök. Så empatin hos den vuxne, är själva verktyget för att utveckla en sund skam hos barn. Det är inte samma sak som att barn alltid ska få sin vilja igenom, säger Jojo Tuulikki Oinonen.
– Så jag brukar säga att skammen är själva bensinen i motorn i den här rörelsen mellan autonomi och tillhörighet, både på gott och ont.
Men varför är det så skambelagt med psykisk ohälsa?
– Att inte tillhöra normen, att inte klara av att planera, genomföra och avsluta uppgifter innebär skam. Psykisk ohälsa påverkar ju ofta ens kognitiva kapacitet och därmed blir man inte en lika tillräknelig medlem i gruppen. Det finns en mycket stark norm kring att klara allt själv, att vara supermänniska. I relation till den är det lätt att känna sig värdelös och tappa kraft.
Det svåraste i dag och kanske fulaste, är att säga att man behöver någon, att visa sig sårbar. Om vi var bättre på att våga be om hjälp och ge varandra stöd skulle vi inte falla så djupt ner i skamfällorna och därmed lättare ta oss vidare i livet, säger Jojo Tuulikki Oinonen.
Om artikeln
Artikelförfattare är Karin Schulz, Minds generalsekreterare. Artikeln publicerades ursprungligen i Tidningen Mind, nr 2017:3.
