Ge en gåva

Hur vänder man ensamhet till hälsosam gemenskap?

Minds Lolo Westerman har träffat Peter Strang som är onkolog och professor i palliativ medicin, särskilt palliativ onkologi vid Karolinska Institutet. Under de senaste åren har han skrivit flera böcker om bland annat smärta, cancer och palliativ vård.

Peter, i din forskning kring smärta har du även tittat på ensamhet och hur de relaterar till varandra. Varför är ofrivillig ensamhet så stigmatiserat för många människor?

– Jo det är faktiskt utvecklingsbiologiskt grundat, ensamhet är en varningssignal som gynnat människan genom historien. Det var otroligt viktigt att hålla sig i gruppen, för hamnade man utanför (på savannen) gick man en säker död till mötes, genom fiender eller rovdjur. Fortfarande idag är det så präglat i våra gener att vi bär med oss känslan av att ensamhet är farligt och även skamligt, för om man var utanför gruppen under stenåldern var det något konstigt med en. Det är fortfarande väldigt laddat, trots att det inte borde vara det längre.

Kan ensamhet påverka vad som händer rent fysiskt i kroppen?

– Man upplever smärta mer, smärtsystemet blir aktivare. Stressystemet slås på och det innebär både frisättning av stresshormoner och blodkärlssammandragning (det är bra att inte blöda så mycket om man blir överfallen av ett lejon), vilket påverkar hjärt- och kärltillståndet i kroppen och skapar obehagskänslor. Förutom hjärt-kärlsjukdomar ökar också risken för koncentrationssvårigheter. Hjärnan arbetar intensivt med att hitta tillbaka till gruppen (utvecklingsbiologin) och till relationerna och det tar en hel del psykisk energi. Det finns också studier på personer 65+ som visar att man har ökad risk för att utveckla glömska på 4-5 års sikt, särskilt om man har lägre kognitiva reserver.

Är det här alltid åldersrelaterat?

– Jag har verkligen slagits av hur viktigt det är med gemenskap, för personer i alla åldrar men självklart än mer när man blir äldre och inte har kvar sina tidigare sammanhang naturligt. Man har inte längre sitt arbete som tidigare gav gemenskap. Gamla chefer till exempel får ofta ett stort tomrum när de går i pension, för de trodde att arbetskamraterna också var deras privata vänner. Medan andra personer, som alltid hade prioriterat familj och vänner, hade förmånen att ha vännerna kvar även när de blev gamla. Förlorar man sin partner efter en lång gemenskap är både saknaden och ensamheten stor. De tre första månaderna brukar vara svårast, och då är risken att själv gå bort större, på grund av sorgereaktionen. Efter ett år, sorgeåret, har man dock vant sig och risken är normal igen. Då är sorgen inte lika vass längre utan har inlemmat sig i livet.

Hur kan man själv göra för att uppleva mindre ensamhet?

– Faktum är att det verkar vara skillnad på om man haft gemenskap tidigare och har varit kortvarigt ensam. Då är det lättare att hitta ny gemenskap än om man varit ensam längre, då kanske man tänker att man är predestinerad att vara ensam. Men man behöver själv vara aktiv och ta vissa initiativ. Och självklart är det lite lättare om man har hälsan och andra förutsättningar på plats. Man brukar prata om EASE. E= ”Extend yourself – man behöver ta första steget som att söka upp ett sammanhang som en förening t ex, A= ”Action plan” – det ska vara något man gillar, vilket kan leda S=Selection (välj några aktiviteter, istället för att splittra dig på allt) E = Expect the best (om någon bjuder dig på middag, utgå från att de vill att du kommer!)

Vilka andra faktorer har visat sig effektiva för att skapa KASAM (känsla av sammanhang)?

– Allt som skapar gemenskap frisätter oxytocin men även dopamin och endorfiner som skapar välbefinnande. Naturen har alltid varit otroligt betydelsefull för människan, vi har behov av kopplingen. Utvecklingsbiologiskt har vi alltid vistats mest i naturen – städer är ett nytt påfund. Studier visar att uppleva natur ger oss lugn och välbefinnande, det är i naturen vi historiskt sett har haft vårt sammanhang, allt sedan tiden på savannen. Man kan också gå med en vän på enkel promenad och bli dubbelt påfylld, av både gemenskapen och naturen. Studier från Sydostasien vittnar om växters betydelse inomhus. Man har jämfört levande växter med välproducerade konstgjorda växter, och sett att de levande växterna hade större effekt på människors välmående, trots att de var så lika. Vilket säger något om naturens betydelse.

Vad skulle samhället kunna göra?

– Man kan tänka sig olika möjligheter och här kommer könsaspekten in. För kvinnor kanske det kan vara uppskattat att bara ses, fika och prata medan dagens män som är 80+ skulle kanske kunna känna sig obekväma på ett samtalscafé. Min erfarenhet är att män hellre vill samlas runt ett projekt, som att renovera en båt eller bygga något. Förutsatt att man har hälsan återigen. Husdjurens roll är också viktig, det är en relation som går igenom alla skyddsnät, och att man får vårda ett husdjur skapar även en kroppslig tillfredsställelse.

Försök på demensboende visar att klappandet på en mjuk päls skapar minnesspår av välbefinnande. I min senaste bok ”Den hälsosamma gemenskapen – med människor, djur, naturen och något större” tar jag upp alla positiva aspekter med gemenskapen – inte bara med människor, utan också med djur, samhörigheten med naturen och med något större.

En intervju av: Lolo Westerman

Relaterat innehåll

flicka i silhuett mot fönster, svartvitt
Ellen Nilsess blogg

Ella Friman: ”Att prata om ensamhet är livsviktigt”

I veckan har vi på Mind Unga haft ensamhet som tema på sociala medier. I...

Stina Lodén, redaktör och skrivpedagog, sitter med laptop, kakor, blommor och anteckningsböcker i ett soligt rum.
KrönikorEnsamhet

Jag är inte ensamrädd längre

När jag var liten var jag inte mörkrädd. Jag var ensamrädd. Så skriver Stina Lodén,...

upp och nervänd kaffekopp på ett bord vid fönster
Egna ordEnsamhet

Min första och andra ensamhet

Du försvann från mig. Först sakta, sedan helt. Och våra vänner försvann, det fanns ingen...

Hitta mer innehåll om: