Att vara volontär - Emma berättar – Mind
Ge en gåva

Att vara volontär – Emma berättar

Hur kommer det sig att du ville bli volontär?

Jag ville hjälpa, bidra och få användning av min livserfarenhet och kärlek för människor. Jag drivs av medkänsla, har ett intresse för kultur- och samhällsfrågor. Vill förstå människors existentiella svårigheter och har stor kunskap inom området psykisk ohälsa via mitt jobb.

Vad är din erfarenhet hittills?

Min erfarenhet är att det är många som är ensamma och mår dåligt, oavsett samhällsklass, ålder och kön. Och att det saknas ett utrymme för samtal och lyssnande, utan krav i dagens samhälle. Medmänskligt stöd kan ge det som psykiatrin misslyckas med! Igenkänning, värme och hopp.

Jag märker också att detta är för mig och att jag vill fortsätta! Att det fungerar med medmänskligt stöd i de allra flesta fall och att de metoder vi använder oss av verkligen fungerar.

Känner du att det gett dig något och i sådana fall vad?

Det har gett mig en trygghet i att det inte är meningslöst att bry sig om och ta sig tid för andra, utan ger massor! Att jag lärt mig massor och samtidigt känner allt större ödmjukhet och fått insikt i människors komplexa svårigheter. Alla människor är olika, samtidigt som det oftast finns något som förenar oss.

Vad ser du som den största utmaningen?

I en del samtal är motståndet väldigt stort, och då dessa personer återkommer skulle det behövas ett bemötande som markerar tydlighet i att vi inte kan erbjuda ett långsiktigt stöd – annars riskerar vi att drunkna. Volontärerna behöver ha värme och en stöttande attityd sinsemellan. Handledning och fortbildning är viktigt!

Vad är den största fördelen?

Ökad erfarenhet av att bemöta människor i kris och kunskap om psykisk ohälsa. Lärorikt och inspirerande, kanske vill byta bana i livet efter detta!

Beskriv ett pass i Självmordslinjen.

Vi gör upp om vem som tar telefonen, oftast tar vi halva tiden var. Börjar chatta, efter att ha gjort några utvärderingar som inte gjorts klart sedan förra gången. Efter att ha blivit varm i kläderna med en chatt startar jag oftast en till, parallellt. Någon har blivit våldtagen, en annan har inte mycket hopp kvar. Helt olika livssituationer, helt olika dynamik i samtalen men oftast funkar det ändå.

Ibland blir det långa chattar på närmare två timmar. Jag ler och nästan gråter när jag förstår att jag nått fram till någon, som uttrycker tacksamhet. Tiden går fort när man är fokuserad och plötsligt har 4 timmar gått. Oftast får jag spara några utvärderingar till nästa gång, för då kommer nästa gäng. De verkar mycket fokuserade på sitt. Alla är snälla och när jag går hem är det nästan alltid någon lyckokänsla över att jag kunnat göra något litet för någon, som tydligt uttryckt sitt tack.

Är det någon viss situation som påverkat dig extra mycket?

Så många, men samtalen har fått mig att förstå hur viktigt det är att ha ett helt öppet sinne. Diagnoser förklarar en del, men aldrig allt.

Varför är det viktigt att Självmordslinjen finns?

Övertygad om att vi räddar liv och att det behövs en anonym hjälplinje där vi inte ställer krav, försöker ”fixa” folk eller hänvisar vidare. Tror tyvärr att psykiatrin inte håller måttet idag, och många faller mellan stolarna. Självmordslinjen har fattat var behovet är som störst och gör en enorm skillnad, men borde få mer resurser!

Variationerna av mänskligt lidande är oändliga, men det är aldrig för sent att få igång ett samtal. Och där samtal finns, finns liv, finns hopp.