Jag vågade glänta på garderobsdörren

Den första brytpunkten kom när jag var strax över 20. Då utlöstes en livskris på grund av en envis depression, en trasig relation, en tomhet och kanske stressen över att behöva klara mig på egen hand. Det blev starten på en snart tjugoårig resa i psykiatrins värld, på både ont och gott. Det finns mycket problematiskt kring dagens organisering och gränslinjer mellan vårdcentraler, psykiatrisk öppenvård, privata aktörer och slutenvården. Men en sak är säker: utan den hade jag inte suttit vid datorn en solig höstdag som denna och skrivit dessa rader. Det här är min ”komma ut-historia”.

Brytpunkt 1 – Jag tror att det är något tillfälligt

I 20-årsåldern var min tanke att detta nog var något tillfälligt. Jag var dock i så pass dåligt skick att jag fick vårdas i slutenpsykiatrin i omgångar. På den tiden handlade behandlingen mest om starka mediciner, och med hjälp av dem överlevde jag dagarna och kunde andas på natten. Eftersom jag ville klara mig själv hankade jag mig fram genom diverse deltidsjobb och kurser på Komvux. Möjligen borde jag ha varit sjukskriven. Men att sjukskriva mig fanns inte på pappret, eftersom jag var livrädd för att få någon psykstämpel. Jag löste det hela genom att säga att jag behövde fokusera all tid på studierna – på så sätt slapp jag onödiga frågor från mina arbetskamrater om var jag hade tagit vägen. Så fort jag kunde skrev jag ut mig, diagnoslös och terapilös.

Brytpunkt 2 – Sömn på dagarna, ångest på natten

Det är 2008, somrarna är en av de riktigt varma. Jag har blivit erbjuden en plats som doktorand i socialt arbete. Jag är utbildad socionom, men långt ifrån redo att axla rollen. I teorin vet jag en hel del om människor och läkande processer, men hur man läker sig själv har jag inte någon aning om. Ångesten triggar, jag skriver min doktorandansökan och blir i princip godkänd. Jag drar tillbaka min ansökan, men berättar inte varför. I stället för att fokusera på vardagen sover jag hela dagarna och har ångest på natten. Jag vandrar som en osalig ande i den lilla tvåan i Haninge. Jag funderar på vilka metoder som gör det enklast att avsluta det hela.

”Det som händer får väl hända”

Som tur är stannar det vid en tanke. Kloka personer kör in mig till psykakuten. Jag får hänga av mig skärp och låsa in mina tillhörigheter i ett skåp. Efter en del konsulterande skickas jag in till en vårdavdelning på Huddinge sjukhus. Jag får åka med två vårdare i en buss. Känner mig kriminell, men har egentligen ingen särskilt åsikt om vad som händer, det som händer får väl hända. Väl på plats förstår jag att jag är på LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård). Jag får inte lämna avdelningen. Störst är lyckan på kvällen, då får jag sömntabletter och får sova några timmar. Utanför är det ljust dygnet runt. Jag längtar konstant hem.

Brytpunkt 3 – All min kraft går åt till arbete

Det är 2011. Psykiatrins insatser är sedan länge avslutade och jag arbetar som utredare i kommunen. Det är ungefär det enda jag gör. All min kraft går åt till arbete och hålla masken. Jag är tillbaka på ruta noll, skäms, skäms, skäms. Jag är oftast trött eftersom jag inte sover på nätterna, jag mår ofta illa och kräks. Oftast är jag också ensam, jag har inga vänner, jag orkar helt enkelt inte, och tycker själv att jag är alldeles för värdelös för att någon ska vilja umgås med mig. Till slut klarar jag inte mer. Jag kommer att dö. Jag tar ledigt från jobbet och åker in till psykakuten. Vänlig doktor ska skicka en remiss till en öppenvårdsenhet och skriver ut lite preparat. Hon säger: ”Ring till vårdcentralen så skriver de ut fler till dig, om inte kom tillbaka så får vi hjälpa dig.”

”Ett vitt kuvert med några mediciner”

Efter djup vånda och oro låser jag in mig på ett rum på arbetet och ringer till vårdcentralen. Vad ska man säga, det är ju inte som att ha ont i halsen eller en öm fot? ”Hej, jag vill dö, kan jag få medicin?” Nä, så kan man ju inte säga, då lägger de väl på luren. Jag går fram och tillbaka på jobbet, förutom ångesten i kroppen har jag ångest även över att behöva ringa och redogöra för mina bekymmer. När jag till slut tar modet att ringa, blir jag snabbt avspisad: ”Nej, här är det mitt i sommaren, det är minst tre veckors väntetid, läkarna har semester.” Inser att sommaren är en dum tid att bli sjuk på.

Åker tillbaka till St. Görans sjukhus: ”Nej vi skriver inte ut recept, läkaren du träffade är ny och har missförstått rutinerna”, påpekar en ny läkare. ”Du får ett vitt kuvert med några mediciner – sedan får du ringa till öppenvården så får du fler.” Jag ringer till öppenvården: ”Nej du, här skriver vi inte ut några mediciner till någon vi inte har träffat, du är uppsatt på väntelista.”

Hur frisk måste man vara för att orka vara sjuk?

Befinner mig i Farsta centrum och går planlöst omkring. Köper en kaffe. Sätter mig på biblioteket och försöker skingra tankarna med lite böcker om engelsk grammatik. Försöker peppa mig själv att jag trots allt har någonstans att bo, tillräckligt med pengar (än så länge) för att kunna köpa mat … Det går inte något vidare. Funderar på hur stark och frisk man måste vara för att orka vara sjuk, jag anar att jag inte varit ensam om de tankarna. Men på något sätt får det en annan realitet när man själv ställs inför det: man blir den lilla människan mot ett stort system.

Vem som hjälpte mig vet jag inte

Vid ena svängdörren är jag på väg att falla till marken, och den gungar under mina fötter, jag kan inte andas, men jag måste. Nu skiter jag helt plötsligt i allt, kontrollerande och distanserade Palle som håller hårt i sin integritet är borta. Mitt i köpcentret ringer jag ett akutnummer. Där svarar en vänlig själ och ger mig direkt en tid till en öppenvårdsenhet dagen där på. Till vilket nummer och till vem jag ringde har jag idag ingen aning om.

Brytpunkt 4 – Dammluckorna öppnas

Jag inser att jag inte kommer att kunna hantera det är på egen hand, min livssituation – och då framför allt arbetssituation – som måste ändras. Darrande skriver jag ett mejl till mina chefer, jag behöver avlastning. Jag skäms så jag skakar. Ser framför mig en utskällning och ett avsked. Det händer inte. Chefen blir lätt förfärad över att jag mått så dåligt. Han lovar att genast se till att hitta en lösning. Det händer samma dag, och för första gången i mitt liv blir jag sjukskriven en längre tid på halvtid. Jag berättar för kollegor och vänner: det var som när dammluckorna öppnas, och allt som funnits bara väller ut.

Ett helt liv av hemligheter måste ut

Ett helt liv av hemlighetsmakeri ska och måste ut. Jag valde att glänta på dörren, och återigen, låter det hända som kommer att hända. När hemligheten inte längre är en hemlighet frigörs energi att ta igen det som förlorats, det som tiden inte räckte till, och det som genom mediciner och terapi blivit möjligt. Jag tar upp mitt ungdomsintresse och börjar i 36-års ålder att träna friidrott igen. Jag tar stapplande steg mot att bygga upp ett socialt nätverk, det går bättre än förväntat.

Brytpunkt 5 – Diagnoserna en befrielse

I dagarna, i oktober 2017, skickade jag in mitt avhandlingsmanus för slutseminarium. 2013 tog jag chansen att påbörja det som jag inte vågade påbörja 2008. Det har varit och är fortfarande tufft i perioder, men även om jag tvivlat har jag aldrig tvivlat på min egen förmåga. Mitt värde är inte min prestation, mitt värde handlar om hur jag behandlar mig själv och min omgivning. Jag inser att hindret låg i mig själv, och att våga trotsa det är bland det största jag någonsin gjort. Under samma höst har jag även fått min ADHD- diagnos i kombination med GAD (generaliserat ångestsyndrom). Egentligen är jag inte särskilt överraskad, efter 15 år inom socialt arbete så blir man hyfsat bra på att sätta diagnoser på sig själv. Men samtidigt var diagnosen en stor befrielse. Med den i handen kunde jag försonas med det som varit, mindre bra val jag gjort, men också använda den som en språngbräda till framtiden. ADHD har mig, men jag är inte min ADHD.

Jag vet vad som finns inom mig

Utöver min avhandling arbetar jag också med att sprida kunskaper om hur ett vardagsliv med psykisk ohälsa kan gestalta sig. Efter 40 levnadsår lever jag äntligen det liv jag drömt om. Samtidigt vill jag understryka att jag inte ser detta som en solskenshistoria, där det lyckliga slutet har kommit. Jag vet vad som finns inom mig och där ligger demonerna och väntar. Jag har respekt för dem – men jag är inte längre rädd. Genom mediciner, terapier och ett socialt nätverk har jag i dag hyfsade förutsättningar att hålla dem i schack. Men jag har också accepterat att mitt liv kommer att handla om återhämtningar från större eller mindre skov. Och när de kommer trycker jag inte undan dem utan tänker: Vad vill ångesten säga mig, hur kan jag tolka den och därmed hantera den?

Att vara öppen är att inte längre vara ensam

Det här är en process som tagit många år. Det vore dumt att säga att det har varit värt slitet, för det har det inte. Men jag har vunnit en extrem självkännedom genom mina ständiga analyser och reflektioner, som jag tror har bidragit till att göra mig till en mer stabil person. Men den största brytpunkten har hittills varit att jag vågade glänta på garderobsdörren. Att inför mig själv och andra våga säga att jag är en person som i perioder lever med psykisk ohälsa. Det innebär inte att jag släpper in alla, men det innebär att jag vet att när demonerna kommer så står jag inte längre helt ensam.