Det kan bli bättre

Jag är Maria Morris Nilsson: dotter, mamma, faster, kollega, granne. Är som vem som helst. En kvinna i sina bästa 48 år. Jag ser mig själv som väldigt kreativ och tycker mycket om att måla, sjunga, skriva och fota. En del av det som inspirerar mig är naturen och alla de människor som jag möter ute i livet. I dag arbetar jag som professionell kamratstödjare inom socialpsykiatrin och jobbar extra på ett gruppboende. Har även en enskild firma eftersom jag har vernissager och är ute och föreläser om psykisk ohälsa. När jag var tjugotvå fick jag diagnosen manodepressiv.

Det var så mycket som ville ut

Jag hade haft det svårt som barn: fick en depression vid puberteten och hade svårt med inlärningen och koncentrationen i skolan. Jag lärde mig tidigt att mat gav mig lindring vid ångest och utvecklade en ätstörning som jag tog med mig upp i vuxen ålder. Hade mycket självhat till min kropp och förmåga och kände ofta en värdelöshetskänsla. December 2016 fick jag även en ADHD-diagnos, vilket var skönt. Att äntligen få en viss förklaring till varför barndomen ibland hade kunnat göra väldigt ont. Men när jag som tjugoåring blev sjuk vändes livet upp och ned. Jag kände inte ens igen min egen mamma. Lades in på sjukhus och blev kvar i flera månader. Jag gick över alla inre gränser – det var som att jag sprack, så mycket instängt som ville ut.

Från barnskötare till Beckomberga

När jag kom tillbaka till vardagen började jag återigen arbeta på förskola. Vid det laget hade jag flyttat ihop med min pojkvän och blev efter några månader gravid. Jag var verkligen lycklig när vår son föddes. Han var så levande och fin. Men det gick bara några veckor, sen lades jag åter in. Amningen strulade och sovtimmarna blev för få. Hamnade på Beckomberga sjukhus. Träffade min son varje dag, sjöng för honom alla sånger jag kunde – och grät floder när han gick hem. Jag och mitt barn gick på något som hette spädbarnsverksamheten och det blev bättre ett tag. Vardagarna fick rutiner och vi fick stöd av fina människor, promenerade, sjöng och pratade.

Bakom låsta dörrar

Men jag har alltid velat mycket, almanackans rader har fyllts på. Plötsligt var jag uppvarvad igen. Var vaken även på nätterna, lyssnade på musik, målade och skrev mina nya sanningar så att pennan glödde. Till slut var jag så manisk att jag togs in på Beckomberga för andra gången i mitt liv. Läkaren som hämtade mig var försiktig och lovade mig en skön semester. Jag skulle absolut inte behöva ta någon medicin. Bakom låsta dörrar och utan att ha sjukdomsinsikt blev jag ändå itvingad medicin. Det var en tuff period och efter manin kom en djup depression då livet faktiskt hängde på en skör tråd.

Jag höll tyst om mina erfarenheter

När jag väl hämtat mig förblev jag frisk under åtta långa år. Levde ett vanligt Svenssonliv. Inom mig bar jag ändå en stor skuld och skamkänsla. “Tänk jag hade varit en galning och legat på Beckis med andra dårar.” Jag skämdes och höll tyst om mina erfarenheter.

När min son var fem år flyttade jag och hans far isär. Började gå psykoanalys för mina kroppsbekymmer. Livet spelades upp för mig i snabb takt. Målade säkert 100 tavlor och skrev lika många dikter. Höll konsert och var med på utställningar. Livet var härligt och stort, men det gick alldeles för fort och det var som att min själ sprängdes. Depressionen efteråt var den djupaste i mitt liv. Jag var så ledsen för att jag trodde att allt det underbara som hade hänt mig bara var känslor som sjukdomen gett mig. Under under några år hade jag sjukbidrag och trodde aldrig att jag skulle komma tillbaks till arbetslivet. Trodde att livet var slut. Att jag inte behövdes. När jag fick ECT-behandlingar blev det lite bättre.

Någon ville anställa mig fast jag levt med psykisk ohälsa

Det var påsk och jag min pappa och son var i vårt hus i Värmland. Plötsligt var det som en blixt for igenom mitt huvud. Självklart skulle jag börja arbeta ändå! Jag ringde ett gammalt jobb och fick komma dit och vikariera på nästa fredag. Mötte min gamla förskolechef och orden bara rann ur mig. Jag sa till henne att jag tänkte börja arbeta på förskola. Darrade som ett asplöv när jag kom hem – hur hade jag vågat sagt så till henne? Vem vill anställa någon som varit psykiskt sjuk …? Men det dröjde bara någon dag, sedan ringde hon och erbjöd mig jobb över sommaren. Efter det blev hon min referens till det arbete jag arbetade på i nio år.

Min diagnos var gömd längst inne i hjärtat

Först var det tufft med en heltidstjänst på en förskola och  efter en termin blev jag sjukskriven en längre period. Under anställningsintervjun hade jag inte nämnt något om min sjukdom. Men till slut fick de vetskap om min diagnos, det jag hade gömt längst in i hjärtat. Nu visste mina kolleger och chefer. Plötsligt kunde jag få lite extra stöd, det var ingen som klandrade mig. Efter några år började jag längta efter att gå ut och berätta om mitt liv. Min läkare tog med mig på en utbildning för psykiatriker där jag föreläste och insåg att jag älskade att stå på scen. Efter det utbildade jag mig till Hjärnkollsambassadör och uppdragen blev fler. Jag hade alltid drömt om att skriva en bok, en berättelse från mitt liv, och i februari 2017 gav jag ut den. Den heter “Det kan bli bättre”.

Vill hjälpa till att röja bland fördomar

Det har blivit bättre. Jag har funnit mina strategier och verktyg som hjälper mig i livet. Det som hjälpt mig mest i livet är att jag vågar be om hjälp. De dagar jag mår dåligt frågar jag någon om en pratstund och vågar formulera svåra tankar tillsammans med andra. Det hjälper mig. Jag har valt att vara öppen för att jag vill hjälpa till att röja bland fördomar. Vill berätta hur det kan kännas att må dåligt. Vill ge hopp om att det kan bli bättre. Psykisk ohälsa är så vanligt och vi ska verkligen inte behöva skämmas. Det ska inte vara mer skamligt än en bruten arm. Jag skäms inte längre. Jag är stolt över den jag är.

***

Välkommen in på min hemsida. Boken “Det kan bli bättre” finns att beställa där!