Om tåg och punktlighet

Nu såhär i juletid blir det till för många att åka tåg och buss. Lätt som en plätt, för somliga. För andra är det en svår prövning som ofta slutar med knas. Och nej, jag syftar inte till snökaoset och tågförseningar. Det där med att gå igång på att något inte fungerar på pricken hör inte till mina egenskaper. Punktlighet och perfektion gör mig tvärt om bara nervös och stissig.

Jag syftar till oss med diagnoser som gör det svårare att resa bort. Vi som får låsningar i hallen, tror att en kvart är olika länge eller som tror sig ha superkraften att sätta på sig ytterkläderna på minus sju minuter – vi.

Om man till exempel mår illa av dötid eller måste vända tre gånger i hissen blir det lätt så att man kommer i sista sekund till tåget. Har man inte köpt biljett innan hamnar man inför dilemmat, köpa en och riskera att missa tåget. Eller köpa på tåget och betala hundra kronor extra. Ett tag snackade sj om att ta bort betalningen ombord efter årsskiftet, istället skulle man få böta 1 500 kronor.

Men nu blir det kvar. De skriver att “målet är att hitta lösningar som gör det enkelt att köpa biljetter för alla resenärer, med olika förutsättningar, även när framförhållningen är kort”. Kanske har de lärt sig att det inte är så himla enkelt att vara punktlig, vad vet jag.

Hur som helst tänkte jag att vi kunde hjälpa dem på traven, berätta att vi finns och vad det innebär att ha till exempel adhd eller ocd när man reser. Kanske komma med förslag på lösningar. Har man tur lyssnar de. Sist hade jag tur, konduktörens fru hade samma problem som jag, sa han när jag med andan och gråten i halsen, en sekund innan avgång, förklarade att jag inte hann köpa biljett innan. Jag slapp straffavgiften för att han visste hur det kunde vara.

Men det hör till undantagen. Oftast blir saker ruskigt dyra, man kanske skulle starta en fond. Straffavgiftsfonden!