Lite om arbetsminne

Att ha dåligt arbetsminne betyder till exempel att man kan sitta med en bok framför sig i en timme – utan att läsa en endaste rad. Eftersom man är så ivrig med att komma på vad man ska äta till kvällen. Eller så har man kanske hakat upp sig på ett ord i boken som var “näsa” och kan inte sluta tänka på just detta.

Om arbetsminne kan man säga att det är vad som “kopplar ihop den ena stundens tankar med nästa stunds handlingar”. Om mig kan man säga att det blivit en slags kortslutning i den där kopplingen. Enkelt förklarat känns det lite som att gå på tomgång. Nu har jag ju visserligen aldrig varit en bil (jag har inte ens körkort), men det är så jag kan tänka mig att det känns. Såhär i backspegeln (om man får fortsätta med bilmetaforer) skulle jag kunna hävda bestämt att jag gick på tomgång större delen av skolåren. Men det blev ju folk av mig ändå. Sånt vänjer man sig vid, hittar genvägar (ibland omvägar), men fram kommer man alltid.

Lätt var det inte däremot, det vill jag understryka. När jag i adhd-utredningen skulle återberätta bilder och texter jag nyss sett eller hört kom känslorna tillbaka från barndomen. Det brändes välbekant bakom ögonlocken och blev tjockt i halsen, det är pinsamt att inte komma ihåg. Som vanligt svarade jag självsäkert men fel ibland, skojade bort en del och svarade ärligt “jag minns inte” på resten. Slutresultatet däremot gick inte att manipulera eller skoja bort. Jag har minne guldfisk och så var det med den saken.