Granen står så grön och grann

Nu är det fem dagar kvar till julafton. I går fick den här lilla familjen sin julgran. De julgranskulor som klarat sig undan Marilyns våld förra julen kom på plats, en hundkula får klara sig utan nos, en annan utan rumpa, en garnängel fick återupplivas men mår efter omständigheterna bra. De två smällkarameller som klarat sig undan mitt våld är också på plats, allt är så stämningsfullt att man får gåshud.

Förra året glömde vi vattna. Efter några dagar räckte att man tittade på den stackars granen så ramlade barren av. I år ska vi skärpa oss, tydligen ska den ha vatten varje dag för att orka med livet. Det där med julgran är ingen självklarhet för mig, i själva verket är det förknippat med stort trauma. Av någon outgrundlig anledning tycker min pappa att det ska vara en sport att köpa gran så sent som möjligt. Tyckte. Fram till det året när alla granar var slut och vips var det julafton. Jag trodde han skojade, men när mamma föreslog att vi kunde klä en yuccapalm med glitter “det blir ju nästan samma sak” gjorde jag ett läte som fick dem att förstå situationens allvar (sedan skämdes jag, det var ju inte så jag ville reagera). Det blev en gran det året också. Hur vet jag inte, lika lite som jag vet var de där kattungarna tog vägen 1987. Vissa saker mår man nog bäst av att inte veta.

Jag gillar traditioner, upprepning och sammalika. Blir något minsta lilla annorlunda får jag obehagskänsla och vill inte vara med. Därför blev jag mycket nöjd och belåten när mamma ringde för att bekräfta att det blir en gran i år också. Även om det var tjugo år sedan händelsen kan man ju aldrig veta. Och att skoja om mina raseriutbrott är i vår familj nästan lika mycket tradition som julafton.