Bra vänner spelar med

Jag ropar hej innan jag är över bäcken och hävdar bestämt att jag är på väg upp igen. Ja, jag har varit lite nere, men föredrar att skriva om det efteråt. Det blir trevligare att läsa då.

En positiv sak med att vara på botten är att allt annat blir hur skoj som helst. Minsta lilla glädjeämne gör en så fnittrande glad att omgivningen ser lite oroliga ut.

Omgivningen ja. Jag har världens bästa omgivning. Superförstående människor som tillåter mig vara den jag är. Människor som inte slutar höra av sig, trots att jag säger nej gång på gång, eller ställer in i sista sekund.

I går kom det som vanligt: “Vad ska du göra i kväll darling?” Ett neutralt sms från min tappra festpinglakompis. Som vanligt svarar jag “Jag är så trött, men i morgon!” Sen låtsas vi båda som att det skulle vara sanningen. För jag vill ju känna på hur det skulle kunna vara. Om inte.

Men i går var det annorlunda. Jag var inte alls trött. Inte ett dugg, när jag kände efter. Så jag ringde upp och meddelade detta. Till saken hör att människan oftast sitter på någon av pubarna i mitt kvarter, så egentligen är det bara att slänga på sig skorna och gå runt knuten.

Men är man inte van är en sådan sak inte alls så bara. Att hitta rena, hela matchande, oskaviga kläder är en hel vetenskap för någon som varit lite isolerad senaste tiden. Så jag fick lämna återbud. Igen. Med den enkla förklaringen “låsning”. “Ta din tid”, var det enkla svaret. Människan är så fin.

Och det gick! Jag kom iväg! Ut genom dörren, runt knuten, in på stället och jag var där. Några timmar i gott sällskap. Någonting fullt normalt för många, något helt omöjligt för somliga. Och för några, som jag, något väldigt komplicerat – men fullt genomförbart. Tack vare mina vänner som spelar med när jag inte orkar, låtsas som ingenting när jag kommer iväg och som aldrig ger upp.