The dark side of me

- DUMMA MAMMA!

I natt blev jag väckt av Marilyn. Hon stod på mitt ansikte och jamade – vad är det för stil egentligen?

Men det blir värre. Historien tar en helt ny vändning här. Kära läsare, vad jag nu kommer att berätta är fruktansvärt. Till mitt försvar kan sägas att jag knappt sovit sedan den nya sängen gjorde intrång i husefriden. Jag behöver min sömn. Vet ni vad jag gjorde? Jag schasade ut henne. Och smällde igen dörren! Så har jag gjort förut. Tro för all del inte att det tar slut här, nej nu kommer det värsta. Plötsligt fylldes jag av en helt ny känsla av harmoni. Jag njöt. Njöt av att hon inte fick komma in i sovrummet. Av att hon fick vara ensam. Jag njöt av att hon blev ledsen. Av hämnden. Jag fick en kick. Haha!

Precis när jag skulle till att somna gick det upp för mig: sådär fungerar ju en sadist. Jag är sadist! Insikten for genom mig som en pil. Det som är speciellt på natten är ju inte bara att man drar helt ologiska slutsatser på noll grunder – man måste planera livet efter dem också. Precis just då. Inget kan på några villkor vänta till i morgon. Trams!

Inte förrän mitt fiktiva barn var vuxet, och kunde bearbeta sin hemska uppväxt med en bra psykolog, somnade jag om igen. Med Marilyn på huvudet.

Jag är inte sadist. Inte mot någon annan än mig själv.